Minnesdag förintelsen, diakoner och ögon som ser
I olika tider behövs olika saker. I vår tid behövs vävnad, jag tror det. Det behövs sådant som likt kroppens vävnad, eller bonadens, kittar ihop kropp, människor, världen.
Publicerat 29 januari, 2018
Observera
Denna text publicerades första gången den 29 januari, 2018. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Jag lyssnade på ett avsnitt i podden Överlevarna – samtal med de som överlevde Förintelsen igår.
Bernt Hermele intervjuade överlevaren Rosa Bornstein. Hon som bara var ett barn när hon steg för steg avhumaniserades och till slut hamnade i ”helvetet”, koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Hon berättade fasansfulla minnen om hur hennes mor dog, hennes far försvann och om förnedring, svält, loppor, ständiga avrättningar och död. Hon berättade även om sin moster – hon som med kreativt motstånd räddade livet på henne i lägret. Vid varje dagligt upprop då alla fångar skulle räknas in och de sjukaste väljas ut för omedelbar avrättning, såg mostern till att gömma lilla Rosa i likhögen på baksidan av baracken. De döda kropparna, människorna som kastats på avskrädeshögen dolde flickan som var svårt sjuk i feber och varbölder.
Mot slutet av intervjun berättade Rosa om en mardröm som jagade henne efter befrielsen. Natt efter natt drömde hon om att hon var i en stor folkskara och att hon på avstånd såg sin mor närma sig. När de kom närmare varandra kände modern inte igen henne. Hon såg aldrig sin dotter utan vek undan med blicken, såg igenom eller bortom sitt barn. Samma dröm återkom natt efter natt, tills en natt när Rosa efter månader plötsligt mötte sin mors blick i drömmen. Mamman kände igen henne och såg henne. De möttes. Då upphörde mardrömmen.
Jag ska träffa våra blivande diakoner ikväll. De har regelbundna träffar under utbildningen. Jag ska tala med dem om hur viktiga de är och varför diakoni – kyrkans kroppspråk – behövs mer än någonsin. Alla församlingar och alla kyrkor runt om i världen vilar på tre ben där diakoni/tjänst, är ett av dem. Att tjäna medmänniskor och arbeta för det gemensamma bästa är alla kyrkors uppdrag. Diakonerna har det dock i sin tjänstebeskrivning – att gå ut och möta människor med Guds kärlek, i ord och handling, att stå på de förtrycktas sida, att kunna säga ”jag går med och ser”. Diakoner behöver vara modiga och våga möta det okända.
I Equmeniakyrkan utgår vi från praktik samt ekumenisk teologi när vi uttrycker vad vi menar med diakoner. Hos oss kan diakoner exempelvis vara församlingsföreståndare. Vi talar inte så mycket om två ämbeten, eller tre, utan om särskilda tjänster som utgår från den allmänna ordinationen, dopet, som alla kristna delar. Vi talar alltmer om olika tyngdpunkt i tjänsterna – diakoner och pastorer delar den särskilda tjänsten och har olika kompetenser, men tjänar i Jesus Kristus såklart samma mänsklighet, samma kyrka.
I olika tider behövs olika saker. I vår tid behövs vävnad, jag tror det. Det behövs sådant som likt kroppens vävnad, eller bonadens, kittar ihop kropp, människor, världen. Det behövs exempelvis sammanhang där vi möter varandra och får ömsesidig förståelse och fördjupad kunskap. Det behövs människor som ser henne som rör sig i folkmassan, sådana som inte enbart säger ”kom till oss” utan ”jag följer med och ser”.
I kyrkan tror vi att Gud alltid är nära. När vi arbetar för det goda deltar vi i Guds verk. Vi arbetar inte i tomhet, utan deltar i Guds pågående arbete för helande. Gud finns nära den som sitter på förvar och den som gömmer sig i en likhög. Gud skapar i motvind. Det finns en destruktion som står emot Gud men ljus kan lysa upp i mörkret. Gud kan beskrivas som en väv. Det är inte tomt utanför oss själva, inte heller tömt på närvaro mellan oss.
Sen är det ibland också tid för sorg, vrede, försluster som aldrig kan ersättas, ofattbar ondska som inte endast kan slätas över. Men Gud klarar av protest och klagan. I kyrkan behöver vi ge detta utrymme. Vi behöver öva oss i att härbärgera sorg och mobilisera kreativt motstånd mot förtryckt.
Jag kommer påminnas ikväll, om att jag också behöver se, känna och gå med. Jag behöver påminnas om att Gud är nära och mellan oss, kallar oss till varandra och sig själv. Jag kommer påminna om att diakoni, kyrkans kroppspråk, och det tydligt utåtriktade arbetet behövs mer än någonsin.
Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare
#diakon #diakoni #ordination #ämbete #förintelsensminnesdag
