På tillfälligt besök i Libanon

Bussen slingrar sig över bergen på smala serpentinvägar ner mot Bekaadalen i östra Libanon. Vi är en grupp människor som är på tillfälligt besök i Libanon för konsultationen som NESSL (National Evangelical Synod of Syria and Lebanon) har bjudit in till. Nu sitter vi alla hyfsat förväntansfulla i bussen för att besöka ett av flyktinglägren som upprättats på den libanesiska sidan.

Sedan kriget i Syrien bröt ut i mars 2011 har över en miljon syrier flytt in i Libanon. Många av dem med kristen bakgrund liksom de i lägret vi ska få besöka. Men det är inte i läger som detta de flesta kristna syrier hamnar. De flesta försöker att hyra sig en bostad, eller flytta in hos släkt och vänner i Libanon. De libaneser som hyr ut bostäder kan i princip ta vilka priser som helst. Människor är desperata och det kan bo upp till 10 – 15 personer i en lägenhet med ett enda sovrum.

De hade nämligen inte tänkt sig att hamna i ett flyktingläger, i ett skjul hjälpligt hopsnickrat av bräder och presenningar med UNHCR i blått tryck. De flesta är medelklass liksom du och jag, med fast jobb och barn som går i skolan, men så kom kriget… Tidigare behövde de aldrig tänka på om det fanns rinnande vatten eller elektricitet. De lämnade sitt älskade hemland med hoppet om att få återvända snart. De trodde alla att de bara var på tillfälligt besök…

I flyktinglägret sitter kvinnor och män utanför sina skjul och småpratar och dricker thé. Som alltid blir det stor uppståndelse bland barnen när det kommer besökare som de inte känner igen. Vi bjuds in till flera av skjulen: ”Kom och se hur vi har det.” Det är trångt och mörkt inne i de små kyffena, men välordnat, med vatten och sanitet som ett jättestort scout-läger… Rätt som det är kommer motorcyklar och mopeder åkande på huvudleden genom lägret. Mercedesbilar med frun i baksätet med det yngsta barnet i knät passerar också flera gånger. Livet pågår hela tiden.

Vi samtalar med en av männen. Han kommer från Aleppo, en stad som idag är totalförstörd. Han tackar för att vi kom och vi frågar:” Vad gör du hela dagarna här i lägret?” Han svarar lite uppgivet att han försöker hjälpa till med det han kan, lite av varje. Vi frågar: ”Vad jobbade du med i Syrien?” Mannen svarar att han var ingenjör anställd av Hälsoministeriet i Syrien och arbetade med miljöfrågor. Eftersom ingen flykting får arbetstillstånd i Libanon, så har han ingen möjlighet att kunna skaffa sig en ny anställning inom sin profession för att kunna försörja sin familj.

Charlene är en liten och späd trettonåring från en stad uppe i nordvästra Syrien. Hon skrattar och ler och leker och sjunger liksom de flesta barnen vi möter utanför tältskjulen i lägret. Jag frågar henne om hon går i skolan. ”Nej, det finns ingen skola, vi bara försöker komma ihåg hur det var” svarar hon mig. ”Hur länge har du varit här?” ”I sju månader” blir svaret. Sju månader missad skolgång, innebär att Charlene redan hamnat ungefär ett läsår efter mot var hon skulle varit om hon hade kunnat gå kvar i sin skola i Syrien.

NESSL har planer på att försöka få igång en skola med 10 -15 grundskoleklasser i flyktinglägret. Flera av de som redan bor där är lärare och pedagoger till yrket, men det krävs pengar för att ställa iordning skolbaracker och organisera klasser och lärare. Det är en viktig uppgift eftersom dessa barn behöver struktur i sin vardag, och skolgång skapar hopp om att det kommer att vara värt att återvända. Ett hopp för en framtid utan krig och flyktingskap.

Precis innan vi ska åka därifrån kommer vi i samtal med en ung man som på lite knagglig engelska berättar att han är student från Syrien. Han läste ekonomi innan han var tvungen att fly och hamnade i flyktinglägret i Libanon. När han hör att vi är från Sverige, så skiner hela ansiktet upp ”Zlatan” utbrister han, ”Zlatan Ibrahimovic – han fick pris som bästa målgöraren!” En strimma av hopp lyser igenom, en påminnelse om den vanliga världen därutanför. Vi fortsätter prata fotboll en stund och plötsligt finns där en glöd i samtalet som saknades tidigare. ”Hur länge har du bott här i lägret?” frågar vi till sist. ”Jo, ganska länge, sedan nov 2011…” Det som bara skulle bli ett tillfälligt besök, innan det var säkert att återvända har redan kostat honom över två år av missade studier.

Vårt tillfälliga besök är slut och när vi stiger på bussen för att åka därifrån så vinkar både barn och vuxna av oss. De är också på tillfälligt besök – men bara Gud vet för hur länge.
Herre Jesus Kristus – vi ber tillsammans med Syriens folk om ett slut på våld och stridigheter. Vi ber att människor ska få hopp och mod att återvända. Amen
Zahle, Bekadalen den 17 januari
Gunilla Ikponmwosa
Samordnare för region Mellanöstern och Nordafrika, Equmeniakyrkan

• Dela