Pensionering – avslut eller början till något nytt?

Gull-Britt Byhlin  åkte ut som volontär till vår samarbetskyrka i Ecuador i höstas. Här berättar hon mer om vad sex månader i Ecuador har betytt för henne.

”Om att åka ut som volontär i mogen ålder.

Vad har du för planer nu när du snart går i pension? En fråga som ställdes till mig förra året. Då kunde jag berätta att jag i tio års tid funderat på att åka till ett annat land och jobba som volontär. Till att börja med undersökte jag via internet olika volontärorganisationer. Jag började också att läsa spanska på kvällstid. Men eftersom jag är kristen sedan 20-årsåldern, kände jag att jag ville förena min kristna tro och mitt sociala engagemang. Jag har tidigare jobbat inom socialt arbete, företrädesvis inom socialtjänsten, under 26 år och mitt intresse för barn och ungdomar, som har det svårt har alltid varit min största hjärtefråga. Sagt och gjort, jag kontaktade Equmeniakyrkan och fick hjälp av dem att arrangera min resa.

I början av mars i år kom jag hem efter sex månader i Quito, Ecuadors huvudstad. Jag känner att jag idag inte är samma person, som åkte till Ecuador. Det har hänt så mycket, som har påverkat mig och jag känner mig så välsignad och tacksam till Gud att jag har fått vara med om detta.

Jag har jobbat med barn och ungdomar i tre kyrkor,  i San Juan, Carapungo och Comité del Pueblo.  Kyrkorna driver projektet Compassion. Barn får komma till kyrkan efter skolan och blir serverade lunch. Därefter erbjuds de läxhjälp och aktiviteter. Compasión finns i fler länder i Sydamerika och i Asien. Tanken är att hjälpa barn som kommer från fattiga miljöer. Utgångspunkten är den medkänsla som drev Jesus för ”dessa mina minsta”.

De två kyrkorna var ganska olika, i den ena var verksamheten med barnen välorganiserad och det fanns tillräckligt med personer, som jobbade med barnen. I den andra kyrkan var det en person som skulle ta hand om barnen i åldrarna 4-12 år.  Det var svårt att aktivera de barn som inte hade hemuppgifter på grund av att det saknades material i kyrkan till skapande aktiviteter och kvinnan som jobbade med barnen behövde hjälpa de barn, som hade läxor.  Här kände jag att jag kunde vara till störst hjälp. Det var en varm församling. Jag tror aldrig jag har fått så många kramar eller uttalade välsignelser över mig någonstans tidigare. Under och efter gudstjänsterna, som varade 2,5-3 timmar kände jag så påtagligt Guds närvaro. Församlingen ägnade mycket tid till bön och förbön. Min upplevelse var att de som bad verkligen också trodde att det skulle ske ett ingripande från Gud. Man tackade också Gud för bönhörelse. Detta gör vi hemma i min kyrka också men den skillnad, som jag upplevde, var att människorna här var så mycket mer övertygade i sina hjärtan att Gud hör bön.

En liten händelse, inte alls märkvärdig, men som ändå påverkat mig mycket var när jag kom till kyrkan en torsdag i början av min Ecuadorvistelse och träffade kvinnorna i köket. Vi hälsade som vanligt med en kindpuss och de frågade ”como estas – hur är det?” Jag svarade att jag har haft huvudvärk i tre dagar och det började bli jobbigt. (Jag hade ofta huvudvärk de första veckorna eftersom jag kände av den höga höjden på 2.850 möh). Då tycker jag att vi ber till Gud, sa kvinnorna och de avbröt sin matlagning och la händerna på mig och bad. Jag vet att man kan be Gud om vad som helst men jag tänkte då, att något så trivialt som huvudvärk ville jag inte besvära Gud med. Jag tror inte att jag hade så stor tro på att huvudvärken skulle försvinna men kvinnorna hade en stor tro. Den ena kvinnan berättade att Gud hade ingripit i hennes liv tidigare och befriat henne från svåra ryggbesvär. Min huvudvärk försvann!

Innan jag åkte till Ecuador tänkte jag att det är viktigt att försöka ta seden dit man kom. Jag blev positivt överaskad att jag var mycket mer anpassningsbar än jag trodde. Med Guds hjälp så fungerade det över förväntan. Jag lärde mig mycket under mitt halvår i Ecuador. Det har inte bara varit en resa till ett annat land, utan också en resa i mitt inre. Jag bestämde mig tidigt under min vistelse att jag bara skulle läsa min bibel och inte några andra böcker. Det blev en fantastisk upplevelse för mig. Det har varit underbart att kunna avsätta mycket tid varje dag till bibelläsning och bön.  Ibland kunde jag vakna på nätterna och känna att jag var så fylld av tacksamhet till Gud över vad jag fick uppleva, tacksamhet över de människor jag fått möta och till att ha lärt känna Jesus bättre. Det kändes nästan som jag svävade i sängen. Jag känner att jag har utvecklats andligt och hoppas och ber nu till Gud att han ska kunna använda mig även framgent, då jag har mycket energi kvar och längtan att få fortsätta att tjäna Gud.”

/ Ulrika Morazán
Samordnare Latinamerika

• Dela