”Please, if you really believe in God, help us!”

Som församlingar behöver vi utmanas till att leva i vårt uppdrag. Att vår teologi också får bli praktisk. Att det vi vill, våra visioner, de ord vi formulerar också får bli verkstad. Ibland händer det att vi ställs inför situationer då den praktiska teologin prövas. Är vi beredda att ta tillfället att vara Guds utsträckta arm då människor, som befinner sig i svåra trångmål, i desperation söker sig till oss? Det ställdes Ljusdals missionsförsamling inför under sensommaren förra året. Lena Andersson, föreståndare i församlingen, berättar om erfarenheterna från den händelsen och allt som följde med den.

Före gudstjänsten, den 3 augusti förra året, kom sju människor från Bulgarien till missionskyrkan i Ljusdal. Det visade sig att de hade rymt från ett bärplockarläger i Delsbo. De berättade att det inte fanns bär i skogen och att de inte hade några pengar. De var hungriga och smutsiga. De fick betala 15 kg blåbär för ett mål mat men de hittade inga bär i skogen. Tillgången på bär var mycket dålig p g a torra skogsmarker.

Det var en ung flicka som förde deras talan, Yanitza 17 år. Med tårar i ögon sa hon till Lena: ” Please, if you really believe in God, help us (Om du verkligen tror på Gud, hjälp oss!)! Lenas första tanke var att de kom till kyrkan för att tigga pengar och ”hur ska jag slingra mej ur det här?”.
– Jag var så världslig, alltså nu måste jag vara smart så att det blir så billigt som möjligt. Jag har församlingens ekonomi att tänka på i första hand, jag måste vara smart nu. Men någonting manade mig; vi ska inte döma, jag ska inte döma, vi ska genom tro göra rätt, jag ska genom tro göra rätt.

När Lena predikade den dagen så hade hon dessa sju människor framför sig som satt och lyssnade på ett språk de inte förstod men deras ögon lyste. Deras ögon talade till henne. Det visade sig senare att de sju människorna som kom till kyrkan var kristna romer från Bulgarien där de tillhör en minoritet och anses lägst i samhället. De lämnade bärplockarlägret och litade på Gud och sökte sig till missionskyrkan i Ljusdal.

Lena berättar att hon, när gudstjänsten var slut, gick undan för att be: ”Gud ge mej styrka, massor, för jag förstår att jag inte har den styrkan av mej själv.” Sen började en vecka som kom att bli väldigt intensiv. Människor i församlingen ställde upp och hjälpte till på olika sätt, utan att de ens fick frågan.  Det var självklart för dem. Gud bar deras tankar och böner.

Efter ett par dagar fick de sju personerna från Bulgarien komma hem till Lena i Arbrå. Där kunde de känna sig helt trygga, fick duscha och sova i sängar. Där vågade de dessutom vistas utomhus. Under vistelsen hos Lena berättade de om lägret och de svåra förhållandena där.

Under de kommande dagarna beställdes dyra flygbiljetter hem till Bulgarien. För transport till flygplatsen lånade församlingen en minibuss från Trosgnistans mission i Bollnäs där de endast behövde betala bensinkostnaden.

Så en torsdag eftermiddag började den långa resan hem. Mung Pi, medlem i Ljusdals missionsförsamling, och hans kompis skjutsade de sju bulgarerna till flygplatsen i Malmö, en resa på 200 mil tur och retur. Kl 8.10 på fredagsmorgonen lyfte planet från Malmö och landade i Sofia mitt på dagen. Vi fick sedan höra att alla sju hade kommit hem till sina hem och att de hade det bra.

Nu återstod att täcka kostnaderna för det hela. Lena kontaktade kommunen och fick där löfte om bidrag som täckte en tredjedel av kostnaderna.
– Nu är det upp till oss själva att täcka resten av kostnaderna, säger Lena. Har Gud burit så här långt så bär han vår lilla församling fortsättningsvis också.  Vi kommer inte att lida någon nöd.

Lena berättar hur de verkligen försökte hjälpa de här människorna:
– Jag tror att vi gjorde enligt Guds vilja. Jag tror att vi förvaltade Guds plan för oss i det här. Men hade Gud något mer i åtanke än att vi skulle hjälpa de här sju att få komma hem?

Lena berättar att de sju personerna i Bulgarien har en pastor som heter Assen Christov som hon har haft mycket kontakt med under den här tiden. Han har berättat att de sju personerna vid en gudstjänst hade berättat om allt det som hänt dem i Sverige och framförallt vad som hänt när de kom till missionskyrkan i Ljusdal. Pastor Assen berättade att de grät när de berättade om vår församling och det som de mötte hos oss.  Det hade stärkt deras tro och gett dem en känsla av att de aldrig skulle tvivla på Gud och Guds kraft igen. De här personerna lever under svåra förhållanden i sitt hemland. Det är inte svårt att tänka sig att de ibland tror att Gud har glömt bort dem och att tvivlet kommer. Gud fick på detta sätt visa att han inte har övergivit dem.

Efter detta har Lena haft mycket kontakt med polisen som genom socialtjänsten fick vetskap om missionsförsamlingens engagemang. Polisen begav sig därför till lägret och undersökte förhållandena där.

Nu kan de konstatera att detta uppenbart handlade om människosmuggling. Internationell polis jobbar nu med ärendet varför det i Sverige ligger på rikskriminalens bord. Förhoppningsvis leder detta till att fler blir hjälpta av alla de 200 personer som fanns i bärplockarlägret. Kanske att detta också kan få vara en del i att komma åt de kriminella ligor som arrangerar resor för fattiga människor från Bulgarien.

Någon gång under våren så kommer Lena, tillsammans med några ur församlingen i Ljusdal, att åka ner till Bulgarien för att hälsa på de nyfunna vännerna.

Detta var en bild från en församling i Sverige som fick vara Guds redskap för några människor som hamnat i svåra trångmål. Lena Andersson som också hänvisar till texten i Lukasevangeliet:

Till sin värd sade han: ”När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.” (Luk 14:12-14)

Roger Henningsson

• Dela