Ska vår tro påverka hur vi röstar?

Publicerat 

Är Jesus politisk?

Det var ett tag sedan vi skrev gemensamt. Vi gör det vid särskilda tillfällen eller när omständigheter tvingar. Vi anser att omständigheterna är tvingande nu.

Kyrkan kan inte vara tyst när det stramas åt, när det som är och har varit vår essens riskerar att slitas isär. Med essens menar vi gemenskap i skillnader.

Det finns ett antal reella hot just nu. Ett tydligt hot är populismen och nationalismen, misstron på oliktänkare, misstron mot religiösa aktörer. Vi vet att det blivit tuffare för vår ungdomsorganisation Equmenia. Kommuner hotar med att dra in bidrag. Vi vet att folkbildningsaktörer som vårt studieförbund Bilda märker av ett hårdare klimat, ifrågasättande och hot om indragna bidrag. Vi vet sedan länge att religiösa friskolor ifrågasätts och förbjuds.

Ett annat hot är de stora utmaningarna kring klimatet som riskerar att omstörta våra liv. Redan nu flyr människor från sina hem på grund av klimatet. Vi minns en sommar med svår torka och vattenbrist där inte minst bönderna, de viktiga matproducenterna, drabbades hårt. Bränder, köld och stormar. På grund av detta, som ett steg, genomför vi nu en klimatfasta.

Men populismen, värderingarna som steg för steg normaliseras, behöver vi också tala mer om och agera på.

Equmeniakyrkan är grundad på sina bildarsamfund, folkrörelsekyrkor och ännu längre tillbaka på de radikalt samhällsomstörtande (ja!) gemenskaperna runt Jesus.

De första kristna hittade en ny värdegrund. Nu var inte längre jude eller grek, slav eller fri, fattig eller rik. Alla delade samma bröd. Människor som tidigare hukat kunde resa sig, få en värdighet, ett uppdrag vilket födde engagemang för rättvisa och gemenskap. ”Kom och se en man som har sagt mig allt jag har gjort”, ropade den Samariska kvinnan. Och människor kom. Det var utmanande för makten, samhällsordningen, när underordnade människor lyfte blicken; arbetarna, slavarna, kvinnorna och barnen. Nya logiker infördes och nygammal etik återupptäcktes. ”Sabbaten är till för människan, 77 gånger ska du förlåta, låt barnen komma till mig, det är svårare för en rik att komma in genom nålsögat, kom och följ mig.” Undervisning om bön, att få tro att Gud är sådan och så nära att man kan säga ”pappa”, eller ”mamma” födde en tillit, som förvandlar.

Som folkrörelsekyrkor är vi formade av människor som kommit samman. Människor från olika samhällsklasser, människor i olika åldrar, med olika kön och etnicitet.  Människor som kom till tro, började läsa bibeln, tolka och engagera sig i samhället. Just på grund av denna helhetsidentitet; tro och samhällsengagemang, har vi som folkrörelsekyrka ett extra stort åtagande. Vi var med och drev på demokratiutvecklingen, vi som före staten tillät kvinnors rösträtt, vi som välkomnade barnen, vi som enades i anda av gemensamt lyssnande när vi möttes till församlingsmöten. Det var vi som tog ställning när det behövdes, när nöden varit stor. Vi delade ut potatis när det var svält, införde nolltolerans mot alkohol när människor höll på att supa sönder sig. Vi protesterade mot apartheid osv. Dessa ställningstaganden kom i vissa fall att bli statiska regler som inte befriade, men de var räddande (frälsande) när de svarade på nöd.

Equmeniakyrkan är och har varit församling, samfund, kyrka i och för samhället, världen. Vi har tillsammans med den världsvida kyrkan i 2000 år hävdat alla människors lika värde och alla människors rätt till rent vatten, utbildning, hälsovård, religions- och övertygelsefrihet.

Vi vet att tro och tillhörighet gör skillnad. Det händer något med en människa när hon kommer till tro och blir en del av en större gemenskap. Rent konkret har det gjort skillnad och gör fortsatt. Vi är fortsatt engagerade – hundratal av våra församlingar och tusentals människor engagerar sig exempelvis för migranter och konvertiter.

Men vi behöver bli än tydligare i vad nöden är och svara på den. Fundera över nolltolerans igen, mot populism exempelvis, extremism, antisemitism, xenofobi (främlingsfientlighet), uppdelningar i ”vi” och ”dom”.  All konfliktforskning visar att konflikter börjar med en uppdelning i just ”vi” och ”dom”. Om inte denna finns skulle våldsamma konflikter i hög grad kunna undvikas. Vi som i kyrkan övat oss i att välkomna (även om vi inte alltid lyckats), vi som vet att vi tror på en Gud som är nära och vill alla människor väl, vi som har övat oss i att överbrygga skillnader. Vi kan göra och vara mer.

Vi tror att det är dags för en återupptäckt av vilka vi är med Guds hjälp, en kraft som kan förvandla.

Låt oss därför fortsätta leva vår demokrati, låt oss söka efter ord och handling som aldrig polariserar, låt oss fortsätta säga ”vi” om hela den mänsklighet Gud älskar. Låt oss protestera när makten förtrycker och ifrågasätter det goda. Och låt oss fortsätta våga tro och lita på att Gud är Gud, att Gud som har börjat ett gott verk hos oss också skall fullborda det till Kristi Jesu dag (Fil 1:6)

Lasse Svensson
kyrkoledare

Sofia Camnerin
Olle Alkholm
biträdande kyrkoledare