Erika hjälper barnen att skratta igen
Publicerat 7 november, 2016
Observera
Denna text publicerades första gången den 7 november, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Ladda ned pdf
– Efter jordbävningen den 16 april i år har jag sett så många slocknade blickar. Att se ett barn börja skratta igen, hur det tänds något i ögonen och hur de vuxna som är nära barnet slappnar av en stund, det är evangelium, säger Erika Mendoza som är volontär inom skratt-terapin.
Erika Mendoza bor i staden Manta som ligger i regionen Manabi i Ecuador. Hon är medlem i församlingen ”Victoria”, ”Segern” som tillhör Förbundskyrkan i Ecuador och har varit ledare i olika grupper i församlingen. Erika bor tillsammans med sina föräldrar och bror med familj. Hennes pappa har varit fiskare hela sitt liv och hennes bror arbetar också med fiske. Erika försöker starta en liten affärsverksamhet men lägger så mycket av sin tid i församlingens arbete att det inte är lätt att få igång affärerna på regelbunden basis.
– När katastrofen drabbade oss var jag inte hemma. Jag hade hälsat på hos en kompis och var på väg hem. Jag promenerade längs gatan och när jag kände hur marken började skaka så tänkte jag först att detta nog bara var ett vanligt litet skalv. Men det blev starkare och starkare. Jag föll ner på mina knän och började be. När jag tittade mig runtomkring såg jag elstolpar och lyktstolpar som föll omkull runtomkring mig. Jag såg människor som sprang runt förvirrat på gatan. De flesta hade alldeles för lite kläder på sig för att vara utomhus och de hade inga skor på sig. Jag ville hem för att vara nära min familj. Vägar var blockerade av elstolpar, av bilar som vällt och av hus som hade rasat. Jag kunde inte ta mig hem via de gator som jag alltid går, utan fick leta mig hem via omvägar. Det kändes som en evighet och ett tag trodde jag att jag aldrig skulle komma fram, berättar Erika.
Erika blir tyst ett tag och blicken fokuseras långt långt borta.
– Det jag såg på vägen hem var smärtsamt att se. Jag såg sådant som ingen människa vill se. Jag kan inte berätta mer i detalj om detta. Vad kan jag säga? Att tala om det som hände är fortfarande smärtsamt för mig. Många gånger vill jag inte minnas vad som hände den 16 april i år och dagarna efteråt.
– Mitt hem ligger mycket nära det område i Manta som vi kallar ”Area zero” där förstörelsen i stort sett var total. En obehaglig doft som blev en hemsk stank började snabbt sprida sig. Alla började hjälpa alla med det som var och en kunde. Min familj och jag flyttade ut från vårt hus och bodde på madrasser på gatan tillsammans med våra grannar och med människor som vi inte kände sedan innan. Under flera dagar var vi utan el och utan vatten, fortsätter Erika.
I Manabi finns det flera församlingar som tillhör Förbundskyrkan. Församlingarna har ett tätt samarbete sedan länge och har arbetat sida vid sida i arbetet efter jordbävningen.
– Tillsammans med andra Förbundsförsamlingar började min församling snabbt att hjälpa behövande. Först hade vi inga resurser alls, förutom oss själva. Vi började snart med det som vi kallar för skratt-terapi. Vi inbjuder barn och vuxna att samlas på en plats utomhus. Där har vi förberett för teater, sång, lek, skoj och om möjligt något litet att äta. Vi såg hur barnen var spända, nervösa och hur deras ögon var helt tomma. Många barn hade förlorat familjemedlemmar och sina hem. När vi började med skratt-terapin så satt barnen först tysta, stela och bleka. Efter en liten stund började de le, sedan skratta och ännu lite senare så var de med och sjöng, lekte och busade. För en liten stund kunde de glömma det hemska och ofattbara som hade hänt och bara njuta av och skratta åt och med clowner och andra roliga figurer. Det var också fantastiskt att se vad som hände med de vuxna när de såg sina barn skratta. Trots att de var utan hem, utan mat och utan inkomstkälla, så njöt de vuxna av att se sina barn skratta och leka. Som förälder älskar vi våra barn och de är det viktigaste av allt.
Nu har det gått mer än ett halvår efter den stora jordbävningen. Församlingarna fortsätter med hjälparbete till behövande och allt eftersom så har det arbetet breddats. Förbundsförsamlingarna har inbjudit alla behövande att ta del av deras hjälparbete, ett arbete som kommer att behövas under lång tid framöver.
När Erika och jag avslutar vårt samtal säger hon:
– Tack till var och en av er för ert stöd i vår svåra situation! Tack för era böner och för era ekonomiska gåvor! Om det finns något som vi kan hjälpa er med, så säg bara till.
Text: Ulrika Morazán
