Jag vet, jag behöver inte påminna om det, alla andra gör det redan. Men ändå:
Sprängningar i trapphus. Skjutning i Örebro. Dagliga utspel av Trump som sätter världen i gungning. Värmerekord. Krig.
Jag vet, vi behöver berätta de hoppfulla berättelserna nu.
Men kanske är det också, samtidigt, viktigare än någonsin att vi vågar ta bladet från munnen. Faktiskt vågar sätta ord på vår oro. Gråta ut sorgen. Skrika åt eländet. Klaga så det sjunger mellan väggarna.
Kanske är det precis just nu vi kan lära oss be lika modigt som psaltarens författare. Ta bort alla filter. Ropa ut vår förtvivlan. Anklaga Gud.
Jag tror det är hög tid att vi lär oss sjunga klagovisor. Det gör något med oss – och med världen – när vi ber bortom det tillrättalagda.
Så kan vi tex göra ord ur Psalm 88 till vår gemensamma bön över det vi som samhälle upplever nu:
Herre, hör vår bön, om dagen ropar vi på hjälp
Om natten stiger vårt klagoskri till dig
Låt vår bön nå fram
Lyssna till vår klagan
Vårt liv är fyllt av elände
Vi står vid dödsrikets rand
…Vi ropar till dig Herre,
Om morgonen stiger vår bön till dig.
Varför stöter du bort oss, Herre,
Och döljer ditt ansikte för oss?
Med psaltaren kan vi skaffa oss erfarenheten av att Gud stannar kvar hur uppriktigt vi än klagar. Och när vi vänder blad upptäcka att nästa sång mycket väl kan vara en lovsång.
/Jenny Dobers
I Equmeniakyrkan/Equmenia har vi just inlett Psaltaråren, en inbjudan att läsa Psaltaren tillsammans. https://equmeniakyrkan.se/tro/tema-bibeln/psaltaren/ Välkommen med genom både klagan och lovsång.
