Spaning efter Guds rike längs murar
Det är sista dagen i fastan. Det är stilla vecka. Skärtorsdag.
Den senaste tiden har varit fylld av händelser och intryck. Aningarna av Guds rike har jag känt och sett och kanske är det så att det är i det grå, i slitet och släpet, i sorgen och det svåra, i den envisa kampen…som Guds rike blir tydligast.
”There´s a crack in everything, that´s how the light gets in”.
Publicerat 17 april, 2014
Observera
Denna text publicerades första gången den 17 april, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Det är sista dagen i fastan. Det är stilla vecka. Skärtorsdag.
Den senaste tiden har varit fylld av händelser och intryck. Aningarna av Guds rike har jag känt och sett och kanske är det så att det är i det grå, i slitet och släpet, i sorgen och det svåra, i den envisa kampen…som Guds rike blir tydligast.
”There´s a crack in everything, that´s how the light gets in” sjunger Leonard Cohen med sin djupa stämma.
I veckan som gick hade jag förmånen att tillsammans med en grupp pilgrimsvandra i Palestina/Israel. Gränser, murar och checkpoints påminner ständigt om villkoren som man lever under där.
En dag vandrade vi på palestinska sidan längs den mur som vissa kallar Säkerhetsmur och andra kallar Barriären.
Vi gick ganska tysta, meditativt, och tog in i våra kroppar och sinnen. På ett ställe hade någon, med muren som vägg, byggt ett hönshus. Hönorna kacklade och tupparna gol, obekymrade om dramatiken.
Efter ett tag passerade vi en checkpoint. För oss svenskar var det en relativt lätt passage, även om det också för oss gällde att ha pass och tillstånd i ordning och få ryggsäckar och kroppar igenom kontrollen. Sedan följde vi samma sträckning av muren men nu på den israeliska sidan. Efter en stund stannade vi upp och sjöng då tillsammans ”Guds kärlek är som stranden……och ändå är det murar oss emellan….”. Medan vi sjöng kikade ett barn genom ett galler och vinkade åt oss och på andra sidan muren stämde hönsen och tupparna in i vår sång med kackel och galande.
Medan jag vandrade där, längs denna förhatliga Mur som skiljer människor åt och försvårar livet oerhört, tänkte jag mycket på min kära vän Gunlög. Bara några dagar tidigare dog Gunlög dramatiskt och oväntat, 49 år gammal.
Gunlög var en mycket älskad, gillad, fantastisk människa som var full av kreativitet, omsorg och engagemang.
Som ung bestämde sig Gunlög för att – om hon inte skulle kunna göra något annat – så ofta som möjligt gå balansgång på murar! Det var ett förhållningssätt hos henne för att göra Guds rike synligt!