Stor fest vid skolinvigning

Observera

Denna text publicerades första gången den 19 december, 2011. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Det är ett tag sedan nu, men vi vill ändå berätta om invigningen av den nya skolan i Las Brisas i Costa Rica. Redan 2009 började man att bygga den och i mars 2011 invigdes den.

Marine Hedström-Rojas har skrivit en längre text om invigningen, som ni kan läsa på genom att klicka här.

Här kommer en aptitretare:

”De nya lokalerna har verkligen betytt ett lyft för Las Brisas-skolan. Från att ha varit en ganska så övergiven skola med en skolsal där regnet blåste in under årets mörka dagar och där inte ens det under soliga dagar nådde in tillräckligt för att uppnå acceptabelt arbetsljus, och med ett gammalt hus där skolpersonalen helst ville slippa sova över längre än nödvändigt (utan vatten och ström) och där hygienen i skolsalen och toaletterna var allt annat än godtagbar (mest p g a av att vattnet visade sig ha höga mängder av osunda bakterier), till att som sagt nu bli en plats som både eleverna, skolpersonalen som byborna kan vara stolta över. När man nu klart lyckats förbättra skolan kommer det bli svårare för skolministeriet att bortse från denna skola, trots att den ligger långt ute på landsbygden och gränsar till flera indianreservat där landets fattigaste befolkning bor. Jag ser när jag skriver att det kan vara svårt att tro att det verkligen är sant hur skolan tidigare glömts bort från skolministeriets sida. Vid ett tillfälle då byborna skickat en grupp representanter till lokala skolmyndigheten i staden Siquirres, för att anmäla att eleverna inte haft mer än 40% av de lektioner som man enligt lag bör ha, fick man som svar ”ni skall vara glada att det överhuvudtaget finns någon lärare som vill ge lektioner på ett ställe som Las Brisas”. Jag var en av de representanter som bara stod och gapade dumt åt det svaret.

Men idag på invigningsdagen gapar jag fullt lika förvånat när en av representanterna från skolministeriet, som bjudits in, med gråt i halsen berättar hur skämmigt det känns att sitta vid honnörsbordet och representera en statlig institution som inte hjälp till alls med uppbyggandet av skolan. Hon ger sedan en rörande bild av hur hennes och kollegornas arbetssituation ser ut och de små medel de har att röra sig med. Talet var oväntat och jag ser hur många efteråt tackar henne för det som kändes som ett erkännande. Jag tror nog att det kan födas något gott ur allt detta och att nytt och mera seriöst samarbete skulle kunna inledas. Nu efter att skolministeriets representanter sett att byborna menar allvar; den nya generationen har rätt till bättre förutsättningar än vad deras föräldrar hade och inget skall få stoppa denna strävan.”

/ Ulrika Morazán, regionssekreterare för Latinamerika och Mellanöstern