Tillbaka i barndomslandet som missionär

Observera

Denna text publicerades första gången den 1 september, 2017. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Rislyktor vid en shintohelgedom

 

Med cikadornas intensiva sång runt omkring går jag längs en smal väg med risfält på båda sidor. Nära mig reser sig en vit häger ur det vattenfyllda fältet och förflyttar sig med några vingslag till ett annat. Stilla suger jag in flykten. Det är varmt och fuktigt och solen står så högt att jag knappt ser min egen skugga. En bit fram slår en bondkvinna bort ogräs från sina odlingar.

Om södra Japan i år drabbades av häftiga skyfall och översvämningar har det regnat desto mindre här. Vissa fält visar en dyig botten medan andra ligger i vatten. Jag ser hur ledningar är dragna för att fylla på med det för låglandsriset nödvändiga vattnet.

Kibitsu-jinja med sin 400 meter långa korridor

Efter en dryg halvtimmes promenad är jag framme vid Kibitsu-jinja, en av Japans nationalskatter med en imponerande korridor. Denna shintohelgedom från början

av 1400-talet är det enda ursprungliga templet i landet med dubbla taknockar.

Jag sätter mig på en bänk i korridorens svalkande skydd och dricker vatten ur en medhavd flaska. Hortensian på ena sidan har blommat över, lite väl tidigt för årstiden undrar jag. Azaleabuskarna på andra sidan är gröna och här och var sitter mörkrosa blommor kvar.

Här är stilla jämfört med stadens brus. Där trängs utländska turister med japanska semesterfirare som under några få dagar kan slappna av från prestationskraven.

Festklädda kvinnor i sommarkimono

Sommaren bjuder på festivaler med tillfälle att klä sig i traditionella dräkter. Har man ingen egen finns det gott om butiker som hyr ut sommarkimono för en dag.

Det har gått ett par veckor sen jag installerade mig i mitt nya hem. Församlingsborna i kyrkan två hus bort välkomnande mig med för årstiden mogen frukt: Okayamaregionens saftiga gulrosa persikor stora som grapefrukt, söt vattenmelon med sitt mörkröda fruktkött, blå klasar med små kärnfria druvor som så lätt lossnar från sitt skal (de flesta japaner äter inte vindruvsskal). Men också sötsaker som kibidango, klibbiga pudrade knyten gjorda av hirsdeg, speciella för Okayama.

Jag ska tillbringa hösten i mitt barndomsland. Jag har känt värmen lägga sig som ett våtvarmt omslag runt kroppen när jag steg ut i den mörka julikvällen, och jag har sugit in den välbekanta doften av japanskt sommarregn.  Jag har promenerat genom mina barndomskvarter och slungats bakåt i tiden. Jag återser människor jag älskat och märker hur språket återvänder.

I detta vackra soluppgångens land som fostrade mig som barn ligger kyrkorna inte lika tätt som i Sverige. Men man ber för grannar och familjemedlemmar som ännu inte känner Gud. Sina tusentals buddhist- och shintohelgedomar till trots är Japan på många sätt ett sekulariserat land. Banden till traditionen och familjen är desto starkare.

Japan med sitt undersköna landskap och estetiska uttryck bär också på en mörk hemlighet. Höga krav leder för alltför många till psykisk ohälsa.

Japanska tranor på sidentyg

Att tala om det svåra och samtidigt visa en väg tillbaka till livet är en utmaning för kyrkan i Japan likaväl som i Sverige. Ord som nåd och hopp känns viktiga nu när jag tänker på evangeliets väg i Japan.

Tranan spelar en viktig roll i den japanska sagotraditionen där den står för kärlek, lycka och långt liv. Den symboliserar också trofasthet. Den japanska vita tranan är hisnande vacker med sin vita fjäderskrud, svarta handpennor och långa svarta ben.

Jag skulle kunna sammanfatta uppdraget så här: Att möta den längtan efter kärlek och trofasthet den japanska tranan står för. Att tillsammans med den kristna kyrkan i Japan ”var morgon förkunna Guds nåd och var natt Guds trofasthet” (Ps 92:3).

Eva Larsen

Japan