Uppdraget är att tjäna samhället

Kasr Dobara-kyrkan hamnade mitt i revolutionen vid Tahrirtorget i Kairo. Församlingen öppnade dörrarna och samlade både demonstranter och polis. Kyrkan startade också ett närmare samarbete med moskén intill.
– Man förlorar ingenting på att bygga broar, säger medarbetaren Fawzik.

Kasr Dobara-kyrkan tornar upp sig knappt ett par hundra meter från Tahrirtorget mitt i centrala Kairo. Det är fredag eftermiddag och bara några hundra meter ifrån Kasr Dobara pågår demonstrationerna. Idag ligger fokus särskilt på Gaza och striderna med Israel som blossat upp igen.

Men nu i november 2012 är demonstrationerna varken speciellt omfattande eller stökiga. Egyptiska och Palestinska flaggor vajar över handtecknade affischer med politiska budskap.

– I början när allt startade i januari 2011 var vi ute på gatorna under demonstrationerna. Det kändes som att våra böner blev besvarade, vi hade bett för att bli av med korrupta ledare, säger Fawzik som blev en av de tongivande ledarna från Kasr Dobara.

Församlingen är den största inom Nilens synod som är Gemensam Framtids samarbetspartner i Egypten, och är även den största evangeliska församlingen i Mellanöstern.

Fältsjukhus

Den stora stenkyrkan är stor och välfylld, framme på podiet sjunger ett lovsångsteam och människor står i bänkarna med lyfta armar. Till höger längst bak i kyrkan är några bänkrader utrustade med hörlurar, för att besökare som inte talar arabiska ska kunna få gudstjänsten översatt.

Kyrkan hade växt rejält redan före revolutionen, men nu har den också blivit mer känd genom sin position under och efter det som hände. Bland annat upprättade man ett fältsjukhus på kyrkans innergård för att hjälpa människor som skadades under demonstrationerna.

– Ett upprop spreds i olika medier och på tre timmar hade vi den medicinska utrustning som behövdes, vi började också att lagra mediciner för sjukhus, berättar Fawzik.

– Uppdraget för en kyrka är att tjäna samhället. Vi hade muslimer som kom hit och vi hjälpte både säkerhetsstyrkorna och demonstranterna. Efter det här började vi också bjuda in nyckelpersoner som hade inflytande som politiker och mediepersonligheter, vi diskuterade också med det muslimska brödraskapet, för att kunna bygga broar.

Ceremoni för muslimer

Koordineringen med imamen i moskén blev också tydligare under den här perioden, och man höll bland annat en ceremoni för familjer som förlorat sina barn i demonstrationerna.

– Vi blev Church of Tahrir (Tahrirkyrkan), det var nytt. Vi stod med egyptiska flaggan i ena handen och välkomnade muslimska familjer in i kyrkan med den andra.

Att vara en så öppen kyrka har samtidigt mött intern kritik, alla håller inte med om att det är en bra idé med öppenheten mot personer som har en annan religion.

– Vi kan inte göra alla nöjda, men om kyrkan bara sluter sig inåt, kommer den att dö. Behoven är desamma för alla människor, oavsett vilken bakgrund de har, eller var de kommer ifrån. Man förlorar aldrig på att bygga broar.

– Vi är kallade att ta en risk, och att gå utanför vår komfortzon som kyrka.

• Dela