En palestinsk kvinna och vän från Västbanken, där jag var tidigare i år, undrade när jag skulle komma tillbaka och när jag svarade att min plats nu var i Kongo svarade hon ”Vad är det för fel på dig?”. Det händer att jag ställer mig samma fråga.
Sluta!
Jag tog vägen förbi en lågstadieskola när jag såg en man som med all kraft piskade tre flickor som låg på knä på marken. Mannen som slagit gick därifrån när han hörde mig. Två av flickorna reste sig men den tredje flickan grät så hon skakade och kunde inte ta sig upp. Två andra flickor kom och hjälpte henne därifrån. Ingen av dem vågade prata med mig och en lärare kom fram och sa att de var rädda för att få mer stryk. Det var skolans rektor som slagit barnen och läraren som jag pratade med sa att piskan var det enda som kongolesiska barn förstod. Jag påtalade att det var vidrigt och olagligt men läraren svarade att i Kongo struntar alla i lagen eftersom landets egen president exempelvis tillåter att militären skjuter folk utan rättegång.
Vad gör en missionär?
Under mina år inom socialtjänsten i Sverige har det för det mesta varit tydligt vilka som är mina arbetsuppgifter. Jag har här haft svårt att hitta meningsfulla saker att göra där jag kan använda min kompetens. Behoven är enorma särskilt vad gäller barnrättsfrågor men det är krävande att starta upp något helt nytt i ett land jag inte arbetat i tidigare. Orden från psaltarpsalmen 139 har följt mig de senaste veckorna när Gud ibland känts långt borta och det känns svårt att verka för demokrati och icke-våld.
Vi har varandra
Jag hade inte klarat ut situationer lika lätt om jag varit själv. Det är värdefullt att Thomas och jag har varandra och kan prata om sådant som dyker upp. När vi är lediga går vi ofta på promenader för att upptäcka mer av staden och det är positivt att kunna dela upplevelserna med varandra. Vi är också glada över det stöd vi har i Carl och Anne Sundberg, två pensionerade missionärer med lång erfarenhet av Kongo och som nästan bor granne med oss.
Kongo fortsätter att förundra oss
Vi fortsätter att bli överraskade vilket förgyller vardagen.
Suput eller Jesus
När jag gått av minibussen häromdagen fick jag nästan kliva över en äldre man som låg på trottoaren. Hans armar och ben var såriga och han hade kissat på sig. Jag tänkte på Dom Helder Camaras dikt.
Varma hälsningar, Pernilla Franklin
