Våldsbrott av barn ökar svindlande mycket

Publicerat 

Jag antar att det händer dig också, då och då. Man läser en text och sedan kan man liksom inte komma förbi den. Jag läste en artikel i tisdags i Svenska Dagbladet som jag inte kunnat släppa. Den handlade om den kraftiga ökningen av antalet barn som misstänks för våldsbrott. Våldsbrott. Barn. Det är för det första ingen liten ökning utan 40% sedan 2015. Det är för det andra inget litet antal brott: förra året anmäldes 18 000 brott där den misstänkte var under 15 år. Det är för mig svindlande siffror. Alarmerande. En delförklaring är att brottsdefinitionen kan ha ändrats över tid. Vi accepterar nu inte övergrepp i någon form, och benägenheten att anmäla har därför ökat. Men 18000 är 350 varje vecka, 50 varje dag!

Vår yngsta son är 15 år och har just börjat 9:an. Min fru är lärare och har varit på samma arbetsplats i 19 år. Så det är möjligt att jag är lite partisk när jag säger att tonåringar och lärare är exempel på vår tids hjältar! Det är tufft att vara tonåring och det är slående hur lärarnas utmaningar ökat de senaste 20 åren. Samhället har förändrats. Det handlar om minskade resurser bla i skolan men inte bara det. Det handlar om föräldrars ansvar, men inte bara det. Det handlar helt enkelt om många samverkande faktorer som kräver ett större och mer gemensamt grepp. Men vem skall ta det? Våra folkvalda politiker verkar alltför ofta enbart ha nästa val i sikte och de långsiktiga lösningarna får stå tillbaka för populism, plakatpolitik och rop på hårdare tag. Som väljare är vi tyvärr benägna att lika ofta falla in i samma kör och fokuserar kortsiktigt och mest vår egen bekvämlighet.

Låt mig peka på några områden där jag tror vi kan göra skillnad.

Vi börjar med oss själva. Vad kan jag göra, och vad gör jag när jag ser hur unga far illa, om så bara i liten skala? Griper jag in, ställer jag frågor, visar jag att jag ser dem? Beter jag mig själv som det föredöme jag borde vara? Lever jag efter den bibliska grundprincipen: Allt vad människor gör mot mig vill jag göra för dem. I det här fallet är möjligen den alternativa formuleringen: Allt vad människor inte gör mot mig vill jag inte göra mot dem. Vi vet ju hur det ska vara. Det är liksom nedlagt i vår inre kompass. Vi vet hur vi själva INTE vill bli behandlade, alltså skall vi inte handla så mot andra.

Vi har en kyrka med en mäktig förebild i Jesus. Hans uppvärdering av barnet är banbrytande. Låt barnen komma – var hans tydliga besked. Vi talar ofta om det. Vi anpassar gudstjänsten. Det görs mycket bra. Men tänk om vårt uppdrag är mycket större? Att alla barn på vår gata är också mitt ansvar. Att det gamla talesättet om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn stämmer? Att alla barn på mitt barns skola kan behöva en bit av mig. Att också de som inte kommer till Equmenias barn- och ungdomsgrupper också berör vårt förvaltarskap.

Polisen är viktig, resurser behövs. Snabbheten i rättshanteringen är särskilt viktig då det gäller unga förövare och drabbade. Socialtjänsten skulle, som polisen, ständigt stå på vår bönelista. Kanske måste vi också höja rösten då det gäller kommunens satsningar och resurstilldelning. Håller något på att hända då också idrotts- och föreningsverksamhet blir mer och mer en fråga om den enskildes resurser? Slår också avgifter och andra kostnader in djupare kilar i samhällskroppen? Vi får ett samhälle av de som har och de som är utan.

Det är nog tid, mitt i vår egen upptagenhet av vårt eget, vår familj, min församling… att se att vi alla är beroende av varandra. Det är bara tillsammans vi är fria att vara människor. Hela vår historia bygger på att vi har varit bra för varandra. Ofta har det utmärkts av en omsorg om det egna, de våra, vårt egna. Men när samhället tagit kliv i förändring har det föregåtts av en lust att organisera sig. Att resa sig upp, och resa upp andra, och utmana destruktiva krafter: fattigdom, förtryck, alkoholmissbruk, våld… Det räcker inte med att sköta sig själv (även om det är bra) utan hjälpa varandra att sköta sig. Ibland har vi möjlighet att bidra, andra gånger är det vi som behöver en hand som räcks oss, eller bara att någon ser oss. Vi behöver varandra och ge och ta emot av varandra.

Som folkrörelsekyrka har vi en unik chans att också tillsammans resa oss. Vi gör det i flyktingmottagande och vi är på gång i klimatfrågorna. Vi har redan organisationen, grundfundamenten i våra församlingar och Equmeniaföreningar. Låt oss en gång till titta på behoven och de resurser som finns i vår närmiljö när det handlar om barnen och de unga. Vi kan troligtvis samverka ännu mer med fältare eller nattvandrare, fritidsgårdar, skolor. Låt oss tillsammans med goda aktörer arbeta förebyggande för våra barns och ungas skull.

Det är de ökande klyftorna som är farliga, när vi inte ser hur allt hör samman, människor, skapelse, djur och allt omkring oss. Inifrån och ut. Utandning och inandning från människa till människa, till växter, djur och minsta kryp, i samband med allt omkring oss.

Så, låt oss bredda våra perspektiv. Låt oss läsa evangeliet mera bokstavligt var och en i de sammanhang vi finns och tillsammans. Låt barnen komma. Det fanns de som ville visa bort dem. Men inte Jesus. Han visste att allas liv gränsar till samma strand. Vi står där med vår överlevnad. Och vi står tillsammans.

/ Lasse Svensson, kyrkoledare