Vem skickade hit dem?

Idag gästbloggar Krister Gunnarsson, som arbetar med internationell mission och församlingsutveckling i region Syd. Det är ett mycket aktuellt ämne formulerat utifrån en stark personlig upplevelse med angelägna frågor för oss alla.

 

-Vem skickade hit dem?

-Tiggarna! Är det någon som gjorde det?

Hur kom dom till Sverige? Varför är dom i Lund? Hur kunde dom hamna mitt framför mig en fredagsmorgon kl 9.00. Det står fyra människor mitt framför mig. Tiggare! De har knackat på dörren till kyrkans expedition. Jag har öppnat den. Men jag släpper inte in dem utan går ut. Pratar med dem på gården utanför först. Varför släpper jag inte in dem med detsamma?

Kollegor kommer. Tittar. Undrar! Hänger av sig ytterkläder och hälsar varmt. Tiggarna har sina på sig fortfarande. De ska inte stanna. Inte länge. Kollegorna går in till mötet. Jag står kvar. Måste skynda mig. Ska träffa dem om en halvtimme. Tiggarna är från Rumänien. Så klart! Men ett par av dem talar spanska. Jag kan inte rumänska, men spanska. Jag ställer mina frågor.

–          Namn?

–          Ruxandra, Ciprian Petri, Livju Apostel, Crina. (namnen ändrade för att inte lämna ut dem)

Två av dom är ett gift par med fem barn i hemlandet. Men där finns inget hem. Inget eget hus. Barnen bor hos släktingar.

Varifrån? Jaså, Judetul Buzau. Vet precis var det ligger, eller rättare sagt, har ingen aning.

–          Hur länge har ni varit här?

–          En månad.

–          Hur länge ska ni stanna?

–          Tills vi har pengar till ett hus.

–          Vad kostar det att bygga ett hus i Rumänien?

–          60.000 – 70.000 Svenska kronor

Jag ser på dem. Möter deras blick. Den frågar. Vädjar. Undrar. Blicken förlängs av ord.

–          Kan du hjälpa oss?

–          Vet inte. Ska se vad jag kan göra. (Snart är det möte!)

Jag ska tala med diakonen. Har ni ett telefonnummer?

–          Ja, 0767 …..

–          Ringer er mitt på dagen.

–          När?

–          Efter lunch.

Hör hur konstigt det låter. Min tidsreferens är en mattid!

–          Jag vet att det finns människor i kyrkorna, som vill hjälpa er. Jag vill hjälpa er, men jag vet inte riktigt hur.

 

Jag håller på att måla in mig i ett hörn. Mitt i den glödheta politiska debatten om hur vi ska göra med politiken, som ska debattera och fatta riksdagsbeslut om hur myndigheter ska organisera och delegera till socialsekreterare hur de ska fördela miljarder som budgeterats för bidrag till ”dom där” människorna, märker jag att jag glider på orden.

Tiggarna går. Jag skyndar till mötet. Uppfylld av mötet med fyra frusna tiggare som jag släppt in ett enda steg, men sedan sagt ”hasta luego” till. Kontrasterna blir totalt svartvita när jag försöker bearbeta min tiggarångest genom att kommentera vad jag just varit med om med mina kollegor. Innan jag ens hunnit säga något säger en av dem.

–          Det stod fyra tiggare här utanför.

–          Ja, jag vet. Jag har pratat med dem. Släppte in dem på kontoret.

–          Men vi har ju konferens här med en massa folk.

–          Är diakonen här?

–          Vet inte. Men hon bor ju alldeles nära.

Fler kommentarer. Synpunkter. Åsikter … Jag våndas. Vill vara förståndig. Inte reagera bara känslomässigt efter att ha mött utsatta människor som dykt upp. Men tanken kommer klockrent.

–          Vem skickade hit dom?

Eller …

–          ”Det fanns inte rum …” , ekar det från en sida i en mycket gammal bok.

Det är advent. Snart är det jul. Vem kommer egentligen till mig i dom där fyra människorna?

–          Vi måste ju göra både-och. Förhålla oss till det omedelbara behovet och samtidigt göra något långsiktigt.

Jag låter så förståndig. Så frikyrkligt korrekt. Men när gjorde jag det egentligen! Och igår lekte politikerna i sandlådan.

–          Det var du som började!

–          Vems fel är det?

–          Inte mitt!

Ett riksdagsparti har tagit sju andra riksdagspartier som gisslan. Vapnet är Invandrings- och integrationspolitiken. En hotar. Sju sträcker upp armarna … eller slår uppgivet ut med dem! Och tiger. Är helt tysta. Ingen försöker på minsta sätt att kämpa emot. Vem ska frita oss, regeringen, Sveriges riksdag och hela svenska folket, från några som hotar, tusentals, ja millioner fattiga, utblottade EU-migranter, flyktingar och invandrare … och oss alla?

Det behövs någon som får ett helt folk att krypa upp ur hålorna. Som kan jaga bort beröringsskräcken. Den vi har inför integrationspolitiken, tiggarna och invandrarna. Någon som ställer sig i spetsen för en kamp – om det så är bara med några hundra, som det var för Gideon i Bibeln (Domarboken kapitel 6 och 7) och besegrar fiender som heter ”egoist”, ”självgod”, ”girig” och ”snål”. Men den allra farligaste kanske ändå heter ”feg”. Den som tiger, gömmer sig bakom andras fel, pratar om allt annat utom just vad vi ska göra med integrationen och invandringen.

Jag är skakad idag. Omskakad. Mycket otillfredsställd med mig själv. Osäker på vad jag kan … eller vill göra. Fyra tiggare från Rumänen gjorde en knut på min mage. Visst! Jag tog reda på vart man kan vända sig i Lund om man är hemlös. Skrev ner namn, telefonnummer och adresser. Jag tog ut pengar på bankomaten och la i ett kuvert som jag gav till dem med adresserna, utanför pressbyrån på Lunds centralstation. Pratade med dem igen. Lagom kort. Rädd att fastna. När jag skulle ta tåget hem till Göteborg mötte jag en av dem igen. Han gick med en handskriven skylt och en kaffeburk av papper på perrongen. Mobilen ringer på tåget. Det är den där Ruxandra, en av de fyra, som frågar mig … om jag har gjort något.

–          Har du pratat med dom på härbärget.

–          Jag ringde, men de hade telefontid till 16.00. Men gå dit i morgon!

Jag blir inte av med dem! Inte ens när jag kommer till vårt hus i Hisingsbacka. De finns på näthinnan. I huvudet. I minnet … i känslan. Ska jag någonsin bli av med dem? Eller har någon skickat dem till mig? Vem? Kan det vara han som föddes i ett stall. Som har födelsedag på morgonen den 25 december. Som vi hyllar (i bästa fall) genom att dela presenter mellan OSS som redan har allt! Jag har fått en underlig känsla av att DET VAR HAN som skickade fyra rumänska tiggare till mig idag, och nu vet jag inte vad jag ska kunna göra mer. Men jag vill göra något mer.

Nu måste ett rungande svar komma på en invandringspolitik och integrationspolitik som gått i stå. Som kidnappats av välfärdsegoister och oborstade nationalister.  Det måste komma ord OCH handling från dem som säger att de följer en stallfödd Gud. Dyrkar en flyktingkung. Ber till en Utvandrare och Invandrare. En som kanske just kommer till oss i de tvåveckorsanvända kläderna på rumänsk tiggare vid stationen i Lund.

Guds rike har en politik för kaossituationen i Sveriges Riksdag. Vem uttalar det partiprogrammet?

Vem verkställer det?

Krister Gunnarsson

 

 

 

• Dela