WANTED: Morgans trollspö!

Publicerat 

En hälsning från Almedalsveckan

Solen går ner över Visby.

Vimplar och raketer, mingel och röstvärvare. Tröjor och dekaler, frågetecken och utropstecken. När över tre tusen programpunkter under en vecka trängs i Visbys pittoresk är vi många som vandrar runt i omväxlande förnyelse, omväxlande utmattning. För en dotter av Malmö ter sig ett spektakel som detta som ett Skara Sommarland för vuxna. Korv och glass har dock bytts ut mot drivor av korrekta, hälsosamma wraps. (Var kan man få sig en anständig falafel?)

Fler borde vara här – inte minst dom som vi så ofta och oskickligt pratar ”om” istället för ”med”. Almedalsveckan kommer att bli än mer angelägen för Sverige när den antar ett mer sanningsenligt utseende av hur vi faktiskt ser ut, kulturellt, ekonomiskt, etniskt, demografiskt och geografiskt. Det kommer att bli fenomenalt när ännu fler nyanser och perspektiv finns representerade bland almarna. Må det ske!

Själv går jag runt i Almedalsveckan på upptäcktsfärd efter ett trollspö.

Inte vilket trollspö som helst. Det trollspö som Morgan säger sig sakna i sin hand.

Morgan – en sammanbiten skåning som jag ofta har lyssnat till under de senaste dagarna. Jag känner honom inte (än), men jag har skådat hans svettningar. Och jag önskar så innerligt att jag kunde hjälpa honom. Jo, jag skulle faktiskt vilja hitta ditt saknade trollspö, Morgan!

Frågan är bara hur?

Jag vet att det finns många som vill hjälpa till att leta.

Medans jag letar summerar jag kort för mig själv det som jag bär med mig härifrån. Det får bli i form av en blogg och en hälsning. Tack till alla kloka talare i Almedalen som har förmått påminna mig och justera skärpan. Jag vill skicka några av dessa påminnelser vidare.

Min hälsning idag handlar inte om oss själva, om Equmeniakyrkan och alla brobyggande integrationsmöten i våra församlingar som vi är tacksamma och stolta över. Den vill istället påminna oss om att flyktingsituationen inte alls har upphört, men att Europa och Sverige har stängt. Vi behöver påminna oss om vad som händer runtomkring oss, både lokalt och globalt, och vara medvetna om att slutenhet aldrig föds annat än ur rädslor. Här i sprickorna måste vi nu stanna upp, och påminna oss om att villigheten att gå vår nästa till mötes aldrig kan sättas på våra fötter innan vi öppnar upp, ut mot slätten.

Kan Sverige och Europa återigen återuppbygga omvärldens förtroende? Min hälsning idag vill påminna oss om att våra egna rötter delar emigranternas öden. Vi for själva över haven, och satte potatis i ny jord. Det var inte längesen alls. Villkoren var annorlunda, omständigheterna omöjliga att jämföra, men ett tydligt gemensamt korn vet vi: Människans vilja och drift att leva ett gott liv, i frid och frihet.

Vi är alla tungt medvetna om de spänningar och motsättningar som kännetecknar vår tid idag. Allt går så rasande fort. Komplexiteten i världens utmaningar, inklusive situationen med cirka 60 miljoner människor på flykt, tycks bottenlös med oräkneliga lager av politik, populism, spänningar och fasor. Sverige polariseras, Europa gör det. Över vida oceaner händer detsamma. Skräck och terror. Klimatet. Jag förstår dig, Morgan. Jag önskar själv att jag hade ett magiskt spö ibland. Och i trollspöt skulle jag vilja rista in det vackraste ord jag känner. Ett ord som vi alla förstår. Solidaritet.

Denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan, om allt gott mångfaldsarbete som redan görs, om alla ni bärare av hopp som möter upp i våra församlingar och ute på slätten. Nej, hälsningen vill istället påminna oss som har tappat kraft, ork och lust, att vi hursomhelst är kallade till att drivas av kärlek, ledda av Gud. Drivs vi inte längre av kärlek – då må vi nollställa allt och starta upp igen. Finns inget annat. Vila. Äta vildhonung och sedan bygga upp djupet och skärpan igen, i Guds glädje. Tillbaka till basen. Herre, förbarma dig.

Denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan. Den vill istället påminna dig och mig om att en av de vanligaste frågorna som personalen vid flyktingmottagningen på ön Lesbos möts av är: ”-Var kan jag ladda min telefon?” Hälsningen vill påminna oss om att vi behöver omvärdera våra bilder av flyktingen och migranten. Alldeles för ofta är bilderna både orättvisa och skeva. Migranten som kommer till Sverige är på så många vis stark, för hon har offrat allt och tagit sig över land och hav, korsat gränser och slutligen nått sitt mål. Hon är en överlevare och kämpe i ordets rätta bemärkelse. Hon kommer till en början att behöva utrymme för bearbetning och vila, men tids nog är hon redo att använda sina unika gåvor och kompetenser.

Nej, denna hälsning handlar inte om Equmeniakyrkan, om alla brobyggande utflykter till och från asylboenden i skogarna, om ukuleleorkestrar i Torsby eller knytkalas i Mjölby. Den vill istället ställa dig och mig frågan vad ett asylskydd egentligen är värt, om man inte får leva i dess beskydd tillsammans sin familj? Hur stämmer Barnkonventionen överens med denna lag? Ett barn får inte skiljas från sina föräldrar, såvida det inte är för barnets bästa. Vad kan vi i civilsamhället säga och göra för att denna nya, tillfälliga lag verkligen skall bli tillfällig och inget annat? För hur kan vi få livskraft att söka ett jobb och lära oss ett nytt språk när vi fortfarande lever i ständig oro och omsorg om vår partner och våra barn? Hur skall en integration möjliggöras i ett hav av frustrationer? Kommer inte detta än mer att förskjuta individer ut i periferin av samhället? I vilken utsträckning kommer den tillfälliga lagen att på sikt urholka internationella flyktingkonventioner? Vad har vi gått in i för en tid? Vilka prislappar vill vi sätta på humanitära insatser? Har solidaritetskontot tagit slut? Tar Sverige rollen som en trendsättare nu, i en tid när flera europeiska länder tävlar om att göra sig så oattraktiva som möjligt för människor på flykt? Är det sant att Kenyas myndigheter faktiskt har hänvisat till Sveriges och Europas behov av paus och andrum när man nu valt att stänga ner flyktinglägret Dadaab på Afrikas horn? Morgan, jag har hört dig säga att asylrätten är oinskränkt trots den nya tillfälliga lagen, men jurister menar att risken är stor att tillfälliga lagar som denna på sikt kommer att urholka asylrätten helt och hållet.

Säkert handlar den här hälsningen om kyrkan i alla fall, till syvende och sist. Att Jesus ständigt och återigen vill stryka spott och jord på våra ögonlock och lära oss alla att se klart igen. Kan vi ryta ännu högre i öknen när makten vill besudla människovärdet och barns rättigheter? Hur kan vi som kyrka ta nya och många fler platser i samhällsdebatterna och opinionsbildningarna, såväl på lokala som nationella plan? Vi behöver ord, handling och ledarskap! Tro och initiativ.

När vi möter vår syster och bror från fjärran i dörröppningen, eller ute på slätten, med villighetens sandaler på fötterna… Där och då blir kyrkan till. Där och då möter oss den Uppståndne. Där förvandlas nöden till nåd. För alla, inte minst för vår kyrka. Bara på slätten – bortom slutenheten, i de verkliga mötena – kan evangeliet kraft synas, höras och stampa högljutt med sin kärva seghet och människokärlek.

Morgan, vi är många som helt och fullt förstår att du gärna hade haft ett trollspö i din hand. Vi ser också utmaningarna, och även vi ser de tunga besluten. Vi är många som försöker förstå allt som har hänt. Vi är många som är ledsna, för vi tror att Sverige och Europa nu startar något som kan vara svårt att ställa till rätta igen. Vi är många som med villighetens sandaler vill hjälpa till och bygga upp vårt land och ett förtroende igen. Räkna med oss. Vi finns där ute! Från Almedalens jollrande mingel, till bruset ute i den helt andra verkligheten.

Tyvärr har jag ännu inte hittat ett trollspö till dig, Morgan. Jag har insett att vi måste bygga ett. Bygga, och åter bygga. Långsiktigt, uppriktigt och tillsammans. Det kan gå.

Solidaritet.

Eva Kunda Neidek, regional samordnare för flyktingarbete bloggar från Almedalsveckan 2016

BloggAlmedalen