Att vandra, arbeta och be tillsammans – som rättvisans och fredens pilgrimer

Publicerat 

I ett och ett halvt år har vi planerat – Equmeniakyrkan, Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd. Så kom då Allhelgonahelgen 2018 slutligen. Alla var vi samlade i Uppsala till den Svenska Ekumeniska helgen mellan ACT-alliansens generalkonferens och Kyrkornas Världsråds styrelsemöte.  Det är 50 år sedan som Kyrkornas Världsråd (KV) samlades i Uppsala 1968, och det kanske kommer att ta ytterligare 50 år innan tillfället kommer igen, men detta var helgen då vi träffades för att se bakåt vad som hänt, men inte minst framåt – vart bär den ekumeniska rörelsen?

För oss som knappt var födda 1968, kan det vara på sin plats att påminna om att ”Uppsala 68” blev ett begrepp för stora delar av kristenheten och inte bara i Sverige. Temat för KV:s generalförsamling 1968 var ”Se – jag gör allting nytt” och det var även temat för årets ekumeniska helg. Bland de frågor som fördes upp på agendan 1968 var frågor om fred och social rättvisa samt jämställdhet mellan män och kvinnor. Det var de unga i kyrkorna som mobiliserade sig och evangeliet fick ett praktiskt profetiskt och politiskt uttryck som fick återverkningar bl a i kyrkornas stöd i att få slut på apartheidregimen i Sydafrika, för att nämna ett exempel.

Idag står vi inför minst lika stora utmaningar som 1968, eller ännu större. I helgens seminarier har vi lyssnat till forskare och gemensamt diskuterat rasism som samhällsteknologi, Agenda 2030, lärjungaskap för mission och evangelisation, kyrkans roll som salt och ljus i dagens samhälle, utmaningar för religionsfriheten m m. Vi har firat gudstjänster och delat måltider, tillsammans vi har skrattat, bett, sjungit och lyssnat till varandra. Frukten är god. Det har varit en inspirerande helg – men jag lämnas ändå med en fråga som jag tror att jag delar med många av oss som varit med.

Från Kyrkornas Världsråds generalförsamling 2013 i Busan och fram till nästa generalkonferens 2021 i Karlsruhe, Tyskland så rör vi oss alla under temat ”Pilgrimage for Justice and Peace” (Rättvisans och Fredens pilgrimer).  I Equmeniakyrkan är vi redan på väg. Vi är ju ett synligt exempel på Kristi kropps enhet genom att vi startat ett nytt samfund, trots våra olikheter och traditionsbakgrunder. Vi har tagit beslut om att genomföra en klimatfasta 2019 och vi arbetar varje vecka med partners och systerkyrkor runt hela jorden med ämnen som social rättvisa, mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och rättvis fred. Vi ser förändring – men det är inte nog. Tyvärr så växer både främlingskap, ensamhet och isolering i vårt eget land. Sverige är ett av världens mest individualiserade länder, och det höjs tydliga röster som talar för att det är bättre att bara bry sig om sig själv än att engagera sig för sin nästa. Här är det som jag fortfarande saknar den starka rösten och ropen från Uppsala 68 – när man inte kunde tiga still. För Guds och världens skull.

Vi behöver förnya den Gudslängtan som säger och söker efter var Gud ”gör allting nytt”! Som är beredd att gå även där det är ojämn och obekväm väg och ibland i stiglöst land. Vi behöver den röst som ber även när mörkret faller, som trotsigt tänder ljus i tro att morgonen kommer. Vi behöver – med KV:s ord; vandra, arbeta och be tillsammans (walking, working and praying together). Vissa saker klarar vi inte själva – men med Guds hjälp och varandra kan vi vara en pilgrimsrörelse för att finna vägen fram till rättvisa och fred vid Livets vattenkällor.

Gunilla Ikponmwosa
Equmeniakyrkans handläggare för Kyrkornas Världsråd

 

Fotografer: Mikael Stjernberg och Hillert Alin

MyNewsdesk: Se, jag gör allting nytt – Kyrkans globala ansvar i centrum under den ekumeniska helgen i Uppsala