Vi har haft besök från Sverige. Även om vi relativt nyss kom till Ecuador är det alltid trevligt med besök. Vi har haft en intensiv vecka med många församlingsbesök och försökt ge en bredd av Förbudskyrkan här i Ecuador till våra besökare. Vi har besökt stora församlingar och små, på landsbygden och i städer, både i bergen och i början av regnskogen.
Det har varit väldigt intressant också för oss att komma lite närmre några av församlingarna och knyta lite nya kontakter med pastorerna i förbundskyrkan. Vi märker att det är många år sedan vi bodde i Ecuador och både samfundet och samhället har förändrats. Men Gud har visat på så många sätt denna vecka att Han är med oss och hjälper oss att finna kontakter som kan vara bra att ha vidare under vår tid här. Ett tydligt exempel på detta är att vi under dessa veckor i Quito har försökt att köpa en bil, det är inte så enkelt när man inte känner till marknaden och hur det fungerar. Vi har folk som hjälper oss men vi har också försökt hitta en kontakt i en kyrka som kan lite mer om bilar eller som till och med arbetar med det här i Ecuador. I söndags var vi på församlingsbesök i Sangolqui. På lunchen efter gudstjänsten fick barnen spring i benen så klart och en kvinna undrade om hon skulle visa oss lekplatsen. Ja, sa barnen och vi gick dit. När vi stod och småpratade visade det sig att hon jobbar på Chevrolet, på en annan avdelning men hon har kontakter. Gud öppnar dörrar, även när det handlar om praktiska saker. Om det blir en bil där eller någon annanstans återstår att se.
Denna vecka har vi som sagt varit på många församlingsbesök. Det är inspirerande att höra om deras olika framtidsvisioner stora som små. Även om församlingarna är väldigt olika både i sina visioner för framtiden och sina utmaningar så är två saker genomgående. En vilja att förstå Guds vision för samhället där församlingen verkar och bönen är drivkraften för dem alla. När vi frågade en pastor i Primavera alto i Quito som har en växande församling utan några egentliga ekonomiska resurser vad som är nyckeln, svarar han: Det är enkelt, det finns bara en sak som vi kan göra. Be på våra knän och sen får Gud göra resten. Hur han gör? Det vet jag inte men det enda vi kan göra är att be och åter be.
Imorgon åker vi på pastors retreat där även familjerna är inbjudna, vi ska till lägergården igen och nästa vecka flyttar vi förhoppningsvis till Lumbaqui.
