Vi är tillbaka i Kongo Brazzaville efter en dryg månad i Sverige. Tre dagar efter att vi landat åkte vi till Ngabe för att tillsammans med kollegorna i ASUdh ansvara för firandet av Internationella flyktingdagen.
Hemma igen!
När vi varit i Sverige och berättat om vår första tid i Kongo var titeln ”På gränsen till det omöjliga” och, efter att ha pratat mycket om alla svårigheter och utmaningar vi mött, kändes det nästan lite motigt att återvända. Det vände emellertid snabbt och vi fylldes av glädje av alla fina återseenden och insåg att vi faktiskt har en plats här.
Transportproblem
Jag lyckades tappa bort mitt kongolesiska simkort till mobilen under resan men tog minibussen till telefonföretaget och fixade ett nytt utan problem, något jag inte rett ut lika lätt när vi var nya i landet. Ett bekymmer den senaste månaden och som fortsätter att vara det är att det knappt finns någon bensin och det är kilometerlånga köer till mackarna. Landet verkar helt vara i händerna på fransmännen som, enligt flera vi talat med, kontrollerar införseln av drivmedel trots att oljan kommer från Kongo.
Ambitioner som föll platt
Vi hade först tänkt genomföra en mindre minnesceremoni i Ngabe över människor som dödats eller dött av umbäranden under flykten. Syftet var att ge flyktingar möjlighet till avsked eftersom många inte kunnat begrava sina anhöriga. Tanken var att genomföra ceremonin tillsammans med alla religiösa grupper i byn. Det visade sig inte vara möjligt eftersom flera av ledarna i byn tillhör de etniska grupper som ligger bakom våldet i grannlandet och de vill inte riskera att konflikten blossar upp även här.
Nya planer
Vi fick i stället förslaget att arrangera ett firande på Internationella flyktingdagen den 20 juni vilket vi tog fasta på. Aktiviteten skulle bli en hyllning till samarbete och inkludering. Det var dessutom ett sätt för oss att lära känna befolkningen och myndigheterna bättre inför framtida insatser. Vi skulle bjuda in framför allt flyktingarna och de lokala myndigheterna. Tanken med att bjuda in de olika religiösa grupperna i byn (där även flyktingarna ingår) fanns kvar. Thomas och jag åkte till Ngabe med tre kongolesiska kollegor och på plats möttes vi av vår kollega som varit i Ngabe under fyra veckor för att förbereda aktiviteten.
Det är lätt att vara efterklok
Vi planerade för 500 personer totalt. Det som hände var emellertid att det blev totalt 400 personer som medverkade. Det var barnkörer från 16 olika kyrkor, ytterligare tre körer/sånggrupper och en teatergrupp. Dessutom var flyktingarnas egen styrelse, olika organisationer, myndigheter och en imam inbjudna. Därför blev det bara plats för ytterligare 65 flyktingar vilket vi verkligen borde ha reagerat på tidigare.
Kyrkans roll blev tydlig
Firandet inleddes med att pastorn för Evangeliska kyrkan EEC bad en bön. Thomas höll tal och lyfte fram kärleken till vår nästa. Aktiviteten blev lyckad med mycket sång, dans och teater.
Verkliga talanger
Teatern var en av höjdpunkterna och så uppskattad att teatergruppen fick göra en repris på hela föreställningen under matutdelnigen.
Fler hakade på
Något som hänt under tiden förberedelserna pågick de senaste veckorna var att både landets regering (representerade av socialministeriet) och FNs flyktingkommissarie UNHCR meddelade att de ville vara med. Myndigheterna stod för lokalen och ordnade en lyxig middag för de viktigaste gästerna som kommit utifrån och UNHCR ordnade med fotbollsmatch och Nzangomatch med lag som var blandade med både flyktingar och lokalbefolkning. Nzango (se översta bilden) är en rolig sport med två lag där deltagarna, främst tjejer, hoppar på olika sätt.
En till synes omöjlig ekvation
När vi hade släppt in alla med inbjudningar stod en stor grupp utanför och ville komma in vilket de självklart fick. Problemet var att vi hade förberett 500 matpaket med bland annat fyllda baguetter. Vi lyckades aldrig räkna exakt hur många som till slut kom, men troligtvis var det omkring 2000 personer.
För Gud är inget omöjligt
Jag var hysteriskt stressad och vi var många som bad om ett under från Gud. Jag skickade en vädjan till flera i Sverige som bad för situationen. Det löste sig mirakulöst, för även om budgeten var tajt, hade vi en kassa för oförutsedda utgifter som vi använde till att ordna fler baguetter i rekordfart. Vi delade bröden i två delar och i slutändan fick alla att äta.
Måltidsgemenskap
Flera sa efteråt att något av det bästa med dagen var att flyktingar och lokalbefolkningen fick samma mat och satt tillsammans och åt.
Gudstjänster
Vi passade också på att besöka den lokala församlingen i Ngabe som var glada över att ha blivit förknippade med aktiviteten vi genomfört. Varje morgon var det gudstjänst i det lilla kapellet och det kändes fint att församlingen nu har en pastor, även om denne har hand om flera församlingar i området och inte kan vara med så ofta.
Varma hälsningar från Pernilla
