Även detta inlägg präglas av den kombination av starka känslor som verkar dominera vår tillvaro. Det är utmaningar på flera plan och helt underbara ljusglimtar.
Bråka inte mer om det
För er som läste mitt förra inlägg så hade jag en förhoppning om att barnen på barnhemmet skulle få hälsa på sina familjer under lovet förra veckan. Det blev inte så och kanske finns det kloka motiveringar till besluten även om jag inte förstår skälen. Barnen var besvikna men också angelägna om att visa att de inte ville att jag skulle bråka med chefen när han sagt nej. Barnen påminns ofta om att de inte ska ifrågasätta vuxna och inte komma med egna idéer. Vuxna behöver därför inte motivera sina svar och det tankesättet präglar stora delar av samhället.
Handledning behövs
Att komma från Sverige och hävda att alla bör få uttrycka sin mening och att även chefer och vuxna kan ställas till svars för sina beslut möts med starkt ogillande. Det är en fin balansgång mellan att driva frågor och att få vara kvar i verksamheten. Samtidigt känner jag igen svårigheterna jag möter här från mitt arbete inom socialtjänsten i Sverige. Att vuxnas intressen går före barnens behov och att obekväma medarbetare som säger emot sina chefer möter motstånd är inte unikt för Kongo utan finns överallt. Själv behöver jag också vara vaksam på att inte låta mina egna känslor och önskemål påverka mitt arbete. Jag är glad över att Equmeniakyrkan godkänt att jag ska få viss handledning utifrån i arbetet med barnen.
Ljusglimtar
Något som är positivt är att jag har tagit hjälp av Thomas och en av huvudledarna för kyrkans idrottscentra så att barnen på barnhemmet får sporta en gång i veckan. Förra lördagen hämtade vi barnen i Asudhs bil och åkte till idrottscentrat vilket var väldigt uppskattat.
Vi fick nyligen pingisutrustning av en skola i Sverige med nät som går att spänna upp på de vanliga borden och sakta börjar barnen bli bättre på att spela. Den här veckan är dock allt fokus på studierna eftersom det är provperiod fram till påskhelgen. Vi väntar dessutom på svar om vi får lov att ta med barnen till ett naturskönt område norr om staden under påskhelgen.
Jag ville bara komma förbi och säga hej
Det knackar på vår dörr och utanför står ett av grannens barnbarn. De kommer ofta förbi för en pratstund, för att få sin fotboll pumpad eller för att ladda sina mobiler (se bilden högst upp). Ibland påpekar de att hunden fått ett sår som behöver ses om. De är alltid försynta – med undantag av den minste som går rakt in utan att knacka, vilket alltid lockar fram ett leende.
Goda grannar
När vi tar morgonpromenaden till brödförsäljaren möts jag ofta av Simones varma omfamning. Idag gick jag bort till henne, beställde en dricka och satt och småpratade en kvart under lunchen när jag jobbade hemifrån. Hon erbjöd sig att följa med mig nästa vecka till den stora tygmarknaden i PotoPoto för att köpa presenter inför Sverigebesöket i maj.
Grannarna frågar ofta om hur vi har det och den omtanke vi får från närsamhället påminner oss om gemenskapen hemma i Rickarum.
Sociala medier på gott och ont
Kristen tro är ingen garanti mot näthat och motsättningar. Den senaste tiden har det skrivits elaka kommentarer om den kongolesiska kyrkans ledning och vissa kräver att styrelsen avgår. Detta har skapat oro och misstro vilket skadar kyrkan. En orsak till konflikten är att behoven av pengar är stora och det är svårt att tacka nej till bidrag även om de kommer från tveksamma källor. Vi vill att ni ber för att förtroendet för demokrati inom kyrkan i Kongo ska återupprättas och att sanningen ska leda kyrkan på rätt väg.
Kliniken gör skillnad
Jag sitter på Hiv-kliniken en dag i veckan för att erbjuda samtalsstöd åt barn och unga. Jag har samtidigt möjlighet att lära känna alla patienterna lite bättre. En dag kommer en kvinna som var döv och nästan blind in. Hon strålar med hela ansiktet och det är lätt att förstå när hon med händerna och kroppen berättar hur hon tack vare behandlingen mår mycket bättre. En man berättar att han fått tillbaka sitt arbete som lärare och har återupptagit sina studier i engelska. En annan man har en ny relation och får lugnande besked när han uttrycker oro för att kunna smitta sin partner.
Gratis mediciner
Bromsmedicinerna som kliniken delar ut gratis får kliniken i sin tur av staten, som i son tur får medicinerna via bland annat Globala fonden, som initialt fick finansiering av Bill Gates men där Sverige idag är en av de stora givarna. Kliniken utför tester för att följa upp att medicinerna fungerar och de har ett team för uppsökande verksamhet om någon missar sitt besök. Allt dokumenteras noga och redovisas till staten så att de kan få ut mer mediciner. På kliniken finns sjuksköterskor och en läkare, personal som jobbar med uppföljning och även några frivilliga som gör arbetet möjligt. Equmeniakyrkan i Sverige bidrar med medel till att driva kliniken.
Berätta eller inte?
Ungdomarna som lever med hiv kom under påsklovet och vi hade en förmiddag tillsammans om svåra känslor och hur man kan hantera dem. Det blev bland annat en livlig diskussion om när man bör berätta för sin partner att man lever med HIV. Vissa tyckte att man kunde vänta till efter att man gift sig och några tyckte det var något man borde berätta innan. Nästa ingen hade berättat för någon utanför familjen att de lever med HIV. Vi gjorde även en tävling mellan barn och föräldrar där deltagarna skulle svara på frågor om HIV. Det var ett bra sätt att diskutera olika myter om HIV. Båda lagen hade lika många rätt när tävlingen var klar.
Viktigast att få dela erfarenheter
När jag frågade vad de vill prata om vid nästa träff svarade de att de helst av allt vill få möjlighet att prata med och umgås med andra i samma ålder som befinner sig i samma situation. Att få åka på läger eller göra en dagsutflykt utanför staden stod också högt upp på listan av önskemål.
Varma hälsningar
Pernilla Franklin
