Det naturliga livet

Idag är det 75 år sedan Dietrich Bonhoeffer dog.

Den 9 april 1945, bara några veckor innan krigsslutet av andra världskriget, hängdes Dietrich Bonhoeffer, anklagad för delaktighet i 20-juli attentatet mot Adolf Hitler. Bonhoeffer var präst, teolog och motståndsman och i dessa dagar har jag kommit att tänka på en text, som i hans postumt utgivna bok Ethik har rubriken Det naturliga livet.

I ett modernt välfärdssamhälle glömmer vi lätt hur vi människor är begränsade, av det Bonhoeffer kallar för det naturliga livet. Men vad är det han menar med det?

Det naturliga livet är det liv vi lever och har fått som gåva. Det är skapat liv, men det är långt från fulländat. Det naturliga livet innebär att livet är begränsat. Här skiljer Bonhoeffer på skapelse (lat. creatura) och natur (natura) där skapelsen hela tiden är det omedelbara livet. Skapelse är alltid nödvändigt just nu för att vi ska kunna leva. Det är din direkta inandning, fågelns bärande vingslag, det är födelseskriket hos det nyfödda barnet. Skapelsen är absolut och innebär att människan alltid står i ett direkt beroende av Guds handlande.

Samtidigt är människan begränsad och styr inte själv över vare sig sitt eget liv eller ens själva mottagandet av livet. Initialt mottas livet direkt, det är en ren tillblivelse och en gåva att ta emot. Men just där vänder livsprocessen in i sin egen begränsning. Från människans sida råder en begränsning i gudsrelationen. Människan har inte utan vidare tillgång till det direkta givna livet utan står hela tiden i vad Bonhoeffer ser som en begränsad relativ gudsrelation (lex natura). Livet tas emot men kan aldrig helt kontrolleras. Det naturliga livet är begränsat.

Om skapelse är din direkta inandning är det naturliga livet när du andas ut. Det är när du inser att dina krafter inte räcker hela vägen. När du inser ditt beroende. Det naturliga livet innebär att det finns villkor som sätter gränser för våra liv. Det är det liv vi lever, under världens alla omständigheter. Det är världsligt liv. Det naturliga livet är något gott då det är skapat av Gud och har en riktning för det goda. Men det är begränsat då det står inför livets utsatthet och sårbarhet.

Är coronaviruset skapat liv? Är det naturligt med virus?

I min läsning av Bonhoeffers text skulle jag säga att viruset är skapat men att det just nu framför allt är en del av det begränsade naturliga livet. Viruset är en del av det liv vi människor lever och som natur sätter det gränser. För en tid i alla fall – mycket omfattande gränser.

För ett par veckor sedan skrev en annan teolog, Jürgen Moltmann, en essä med anledning av coronaviruset. Där skriver han om hur den mänskliga konkurrensen för tillfället är satt på undantag och att vi människor behöver öva oss i tålamod. Men han ser också hur ”den stora vinnaren är naturen som besparas så mycket utsläpp.” Därifrån är det inte långt till tanken att detta virus just nu tycks fylla en viss funktion. ”Gud är med oss i ångesten över virusets naturkatastrof och i människans orsakade omvärldskatastrof.” Moltmann var en av de allra första att undersöka Bonhoeffers teologi och kanske ser han hur texterna kan tala in i den utsatthet vi lever i just nu.

Mot slutet av texten om det naturliga livet finner Bonhoeffer ord som skänker hopp. I det naturliga livet ligger nämligen en strävan för det goda. Det är en helande strävan. Fysiskt märker vi det själva – när vi exempelvis får ett sår på huden. På en gång börjar läkeprocessen och efter en tid är såret läkt.

Denna process är del av det naturliga livet och vi bär på läkeprocessen i livets olika områden, biologiskt men också i det sociala, i det psykiska, i det mentala. Att livet bär denna läkedom i sig självt, innebär inte att livet är helt och hållet skyddat. Det finns tider då det naturliga livet bromsas in rejält. Läkeprocessen kan till och med avstanna. Men på sikt är livet så starkt att det tillslut ändå läker det sårade, det trasiga. Det naturliga liv som alla människor har del i, är i sig helande.

Bonhoeffer slutför tankegången genom att tala om Kristus som fötts in i det naturliga livet och bär precis som alla människor på samma naturliga läkeprocess. Som naturen är läkande, är också Kristus det. Ja Gud har helt och hållet del i detta naturliga liv och skänker läkedom och helande. Tillslut fullbordar Jesus Kristus denna läkedom, vilket är vad påsken berättar om. Som Jesaja skriver: Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas (Jes 58:8).

Anders Jonåker

Equmeniakyrkan Stockholm