Under senare delen av våren är jag alltid lika benägen att tänka, den här sommaren ska jag ta vara på – varenda minut. Samtidigt vet jag att den känsla som Tove Jansson beskriver i sin höstvisa blir alltmer sann för varje år som går:
En sommar går förbi, den är alltid lika kort, den är drömmen om det man kunnat vinna.
”… drömmen om det man kunnat vinna” uppfattar jag som det ouppnåeliga, saligheten, den eviga lyckan, himlen. Det vi vet aldrig kommer återfinnas i den värld som nu är.
Men själva längtan efter sommaren och insikten om att den går över fort kan tolkas som en dragning till en annan värld. I sin tolkning av Joni Mitchells Woodstock sjunger Ingemar Olsson om en person som åker till Woodstockfestivalen. Han har längtat dit och blir nöjd för en ”liten stund” men sen ”grymt besviken”. Han fortsätter:
Vi är stjärnfall, vi är barn. Och vi längtar till det förlorade paradiset
Det finns en hemhörighet som vi påminns om mitt i glädjen och sommaryran. Den yttrar sig som vemod eftersom den är förlorad. Eller besvikelse när vi tror att vi har fångat den. Eller en längtan när vi tror att den kan återfinnas.
Många av sommarpsalmerna påminner oss om tillvarons flyktighet. De börjar med en lovprisning av den vackra sommarklädda skapelsen, som ska påminna oss om ”Guds godhets rikedom”. Men sen kommer verser (som vi inte sällan hoppar över) om naturens förgänglighet: ”allt kött är hö och blomsten dö”.
Budskapet är tydligt: Guds skapelse är underbar. Njut av skönheten och låt den fördjupa din tro. Men bli inte alltför fäst vid den, eftersom den ändå kommer försvinna. Håll i stället fast vid Guds nåd och tron på det eviga livet, där Gud en gång för evigt ska ”omplantera” dig.
Povel Ramels sång Underbart är kort liknar psalmerna såtillvida att den nyktert konstaterar att lycka dels är sällsynt, dels snabbt tar slut. Till skillnad från de nämnda sångerna refererar han dock inte till något evighetshopp. Hans råd är i stället att ta vara på ”den vän du behöver” när hen infinner sig som en lyckoklöver på en sommaräng.
Och då är jag tillbaka där jag började: att ta vara på sommaren, inte som en prestation att krampaktigt hålla fast vid, utan som en gåva och möjlighet från Gud. Ett uttryck för Guds nåd och skaparglädje, vilka låter min lovsång väckas naturligt och glatt. Att sommaren är kort, går över, och sällan blir helt vad jag hoppats, det är jag medveten om. Men jag vill ta vara på det goda som räckes mig alldeles gratis från skaparens hand.
Att det sen finns en koppling mellan sommaren och det eviga hoppet har ingen uttryckt bättre än religionssociologen Berndt Gustafsson i diktsamlingen Född 1920. Han anknyter till upplevelsen av sommarlovet; en period som upplevdes mycket lång och som oftare än nu kännetecknades av att det faktiskt blev som jag hoppades.
Var finns den som vill missunna oss andra att inte behöva jäkta
denna första morgon på det slutliga sommarlovet
utan som vi vill få klänga i himlastegen och härma näktergalen,
klädda i skinande vita sommarkläder, med buketter av gullvivor och blå violer (…)
Vi kommer att ha god tid på oss, så varför missunna någon enda
Att spela harpa och sjunga halleluja, hela första dagen.
Per Westblom
Samordnare för församlingsgrundande
