DN och religionsfobin
Publicerat 26 juni, 2014
Observera
Denna text publicerades första gången den 26 juni, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Jag blev tämligen förvånad när Susanna Birgersson använde den nyutkomna boken Tro – en politisk kraft som utgångspunkt för sin ledare i DN och med en genomgående positiv värdering. Och ännu mer överraskande var det att Katrine Kielos bidrag om Satan var det hon tog till sig mest av. När jag nu läser den och ser att en av hennes kollegor, Erik Helmersson, också har varit med som författare anade jag förstås ett visst samband med det positiva mottagandet. Inte desto mindre var det välkommet för mig. Jag har inte läst alla bidrag men tog precis del av just Helmerssons, vilket inte bara är bra utan dessutom rätt roligt. En av mina kollegor på Equmeniakyrkan undrade hur det kom sig att jag satt och skrattade åt en bok som såg så tråkig ut.
Helmersson tar upp frågan om ”Guds revansch” i det svenska folkhemmet; ”Istället för att dö har religionens best åter börjat röra på sig”. Varför? Helmersson ger tre svar: invandringen, själens längtan och global abnormitet. Den första förklaringen är förstås den som är lättast att förstå; vårt land har börjat befolkas av människor för vilka religion är en självklar och viktig del av livet som helhet, inte bara det privata. Den hänger ihop med den tredje punkten som utgörs av insikten om att det som är normalt i Sverige när det gäller religion är en ”global anomali”; det är vi som är de onormala och konstiga. Själens längtan handlar om det faktum att det rationella folkhemmet inte har lyckats bota det religiösa behovet hos oss.
Jag hoppas att detta innebär ett nytt samtalsklimat för religionen som politisk kraft. Och det kan vi alltså i så fall i hög grad tacka våra migranter för. Jag vill inte på något sätt tillbaka till den tid då Sverige hade statsreligion, men jag tycker det är problematiskt när muslimska och kristna politiker blir ifrågasatta för att de tillhör en religiös organisation. De behöver inte själva ha sagt eller gjort något fel men själva beröringen med sammanhang som inte går ihop med samhällets etablerade sanningar, gör dem omöjliga. Är det rimligt?
