Finns det hopp för Nicaragua?

“Jag vill bli läkare”, viskade den lilla flickan på bilden ovan som svar på frågan: “Vad drömmer du om?” Jag ställde frågan med hjälp av Ulrika under vår resa i Nicaragua i månadsskiftet februari/mars i år. Vi, det var Peter Lindroos, föreståndare för Equmeniakyrkan Alingsås, jag Per Axéll, medlem i samma församling, Ulrika Morazán, samordnare Latinamerika Equmeniakyrkan och Gerard Willemsen, samordnare Eurasien och urfolk Equmeniakyrkan.

Under en dryg vecka fick vi möjlighet att besöka Nicaragua för att studera Equmeniakyrkans projekt här. De senaste fem åren har vi i Alingsås bidragit med 125 000kr årligen till arbetet i Nicaragua och det finns ett stort intresse för och kärlek till landet i vår församling. Resan kom att överträffa våra höga förväntningar, inte minst tack vare Ulrika. Ulrika som talar flytande spanska och miskito gjorde det möjligt för oss att komma i nära kontakt med många underbara människor, trots Peters och min ynkliga språkförmåga.

Från gruvstaden Bonanza (nej, inte bröderna Cartwright) tog vi oss med kanot nedför floden Pispis till den lilla byn Betlehem. Detta är Mayangnaindianernas land. De har, som ursprungsbefolkning, lagstadgad rätt till landet, som också är naturreservat till stora delar. Med stöd från Sida är Equmeniakyrkan engagerade i ett jordbruksprojekt som syftar till att lära ut växelbruk för att minska skogsskövling och öka produktionen. Projektet administreras av Moravakyrkans sociala avdelning; Adsim. Under vårt besök kom vi i närkontakt med det problem som gör att våra syskon där är rädda och tom har svårt att sova. Många mestiser (spansktalande majoritet från västra delen av landet) kommer hit för att vaska guld i floderna eller för att röja mark för odlingar och bosätta sig. Detta är olagligt, men många tar risken i hopp om att förbättra sin livssituation. Tyvärr är en del beväpnade och beredda att använda våld för att komma över mark. Mayangnas känner sig hotade och vågar inte använda de marker som ligger långt från byn. Vi träffade Bonanzas borgmästare som var i området tillsammans med poliser och ”naturskyddsmilitär” och han lovade att ”inkräktarna” skulle ut ur området inom 14 dagar. Våra vänner var skeptiska till att detta skulle ske och jag vet inte hur det har gått. I vilket fall är situationen djupt tragiskt för alla inblandade.

Resten av vistelsen var vi i Puerto Cabezas eller Bilwi som staden heter på mayangna. Här finns Moravakyrkans huvudkontor och det teologiska seminarium som Equmeniakyrkan ger bidrag till. På bilden nedan leder en flicka morgonbönen på internatet. Hon är Mayangna och kommer från en avlägsen by. Hon berättade under tårar att hennes pappa övergav henne och mamman när hon var en vecka gammal och att detta är en nästan outhärdlig sorg för henne. Trots detta har hon kämpat sig igenom byskolan, gymnasiet i närliggande stad och nu tagit sig till Bilwi för att studera till pastor.

I Bilwi fick vi besöka seminariet, träffa rektor Josef och lärarna, besöka gymnasieskola, vara med på gudstjänst i en förort, delta i en Creol-gudstjänst där Peter predikade, träffa biskop William, Rosa Sam ansvarig för distansutbildningen och många fler. Vår samarbetskyrka, Moravakyrkan, har ca 80 000 medlemmar, främst bland Miskitos, Mayangnas och Creoler på östkusten. Det finns ca 240 församlingar och i många byar är hälften av befolkningen medlemmar i kyrkan. Vi kände stor gemenskap med våra syskon som vi delar fromhetstradition med. Som Peter sa: ”de lever evangeliet”. Vi har mycket att lära av dem vad gäller att ta uppdraget på allvar och att låta Gud vara centrum i våra liv.

Däremot saknar de i stor utsträckning ekonomiska resurser. Vid varje besök i en församling fick Ulrika ta emot ett kuvert med ett brev som vädjade om ekonomisk hjälp. Det gällde i samtliga fall medel för att kunna färdigställa eller reparera kyrkan eller pastorsbostaden. Efter våra förhållanden är det små pengar, men för människor som i det närmaste helt saknar likvida medel är det en förmögenhet. När vi i Sverige stänger eller säljer kyrkor bygger man i Nicaragua nytt, eller försöker bygga. Vi såg mängder av halvfärdiga kyrkor som trots det användes eller pastorsbostäder som saknar de enklaste möbler eller utrustning.

Att se en kyrka som på bilden och höra att det behövs motsvarande 50 tkr för att göra den användbar fick mig att skämmas. Tänk om Equmeniakyrkan kunde ta en del av de pengar som finns från fastighetsförsäljningar och hjälpa våra syskon med att etablera nya församlingar och bygga kyrkor. Det är att vara kyrka ”för hela livet” och ”förvandla världen”

Vi lämnade Nicaragua med massor av intryck och många funderingar. Kommer den lilla flickan att kunna förverkliga sin dröm att bli läkare och kunna hjälpa sitt folk eller kommer hon att sluta skolan och vara mamma när hon är 15? Kommer den faderlösa unga kvinnan att kunna försörja sig som pastor i en liten by i Bosawas, kommer hon att kunna få en bostad och kan de bygga en kyrka eller måste hon ge upp sin dröm och leta ett underbetalt jobb i huvudstaden. Kommer, det för kyrkan livsviktiga, seminariet att tvingas dra ner den lärarledda undervisningen, som planerna är, eller kommer deras böner om medel att istället utveckla verksamheten att besvaras? Kommer de underbara ungdomarna att överge Nicaragua och söka lyckan i USA eller något annat land eller kommer de att hitta en tro på att de kan förvandla samhället? Vill vi i Alvik och Alingsås köpa t ex ännu en onödig köksmaskin eller vill vi ge en droppe av vårt överflöd för att nya församlingar skall byggas, barn ska kunna förverkliga sina drömmar, unga människor ska få studera, internat- och distansutbildning utvecklas med IT, entreprenörer ska kunna starta företag och människor och samhälle förvandlas? Jag vet vad jag vill……

/Per Axéll

• Dela