Gemenskapsfaktorn

Samtalsdagar kring dop och medlemskap
Teologiska kommittén inbjuder till två samtalsdagar kring dop och medlemskap: lördagen den 12 januari och lördagen den 19 januari. Läs mer

Teologiska kommittén inom Gemensam Framtid vill föra ett samtal om en kyrka med öppenhet och fördjupning, med möten med Gud och med varandra. Vi vill inleda ett samtal kring gemenskapsfaktorns betydelse när det gäller församlingens missionsuppdrag och framtidsfrågor.

Missionsuppdraget

Vi talar ofta om att vi vill sänka trösklarna till våra kyrkor och öppna upp så att fler skall kunna känna sig som en del av vår gemenskap. I 150 år har frikyrkans predikanter, evangelister och pastorer predikat Ordet i syfte att föra människor till Guds rike, som kyrkan är ett tecken och ett redskap för. Detta har visat sig vanskligt. Tron har kanske funnits där, men vägen till medlemskap i församlingen har varit svårare. Idag räknar de flesta kyrkosamfund inte bara med sina formella medlemmar utan även med de betjänade som en del av sin verksamhet.

Det nutida kyrkliga landskapet i Sverige är i mycket en förlängning av de teologiska positioner som stakades ut under 1800-talet. Idag har vi en stor mångfald när det gäller praxis för tro, dop och medlemskap i de lokala församlingarna. Argumenten är väl kända och problematiken djupnar när det kommer till frågan om medlemskap i en GF-församling. Vi vill teologiskt pröva begrepp som medlemskap och gemenskap. Kanske kan vi på så vis komma bortom tidigare polariseringar mot en gemensam framtid.

Olika vägar till församlingen

I arbetet med att på kyrkokonferensens uppdrag belysa ”dop och medlemskap” i det nya trossamfundet har Teologiska kommittén noterat den mångfald som i praktiken tillämpas i våra församlingar. En del av dessa vägar in i gemenskapen kan existera sida vid sida, andra blir till synes oförenliga. Sedan det statskyrkliga tillhörighetsbegreppet fick konkurrens av frikyrklighetens betoning av det personligt valda medlemskapet, har flera alternativ för kristen gemenskap funnits sida vid sida. Både de som ställer sig innanför och de som är utanför utgår från vissa givna premisser.

Vägen till och vägen vidare med den kristna församlingen utgår nästan alltid från olika varianter av tro, dop och medlemskap. Dessa fundament kombineras olika avhängigt den teologi och av praxis utformade ordning som de olika kyrkorna håller sig till. Adderar vi dessutom näraliggande praktiker som nattvard, konfirmation och barnvälsignelse växer antalet modeller ytterligare. Historiskt har detta också beaktats, när man har talat om församlingens vänner, det förberedande medlemskapet eller de betjänade, som mellangrupper på väg mot det fullvärdiga medlemskapet. Hur ska vi tala teologiskt och i praktiken utforma ordningar för gemenskapsfaktorn i Gemensam Framtid?

Gemenskapen i förgrunden

Kanske kommer detta av framtidens historiker att definieras som en alltför djärv tolkning, men kan vi pröva att ställa ”gemenskap” i förgrunden? Kan detta lösa upp fler knutar än det skapar nya? Finns det en möjlig väg mellan de ytterligheter som definierades under polemiska former för mer än 150 år sedan och som nu ter sig tveksamma i ljuset av den stora missionsuppgift kyrkan i Sverige och i hela vår del av världen står inför?

Det finns fördelar med att betona gemenskapens betydelse, ett bibliskt begrepp (koinonia) som är laddat av innebörder. Gemenskap kan inte graderas på samma sätt som medlemskapet gör, olika praxis kring tro och dop kan existera sida vid sida och erbjudas människor på vägen mot en djupare gemenskap. Det är inte bara utifrån ett antal medlemmar i en matrikel, utan utifrån den större gemenskapen som församlingen i tjänst och vittnesbörd blir en del av Guds mission. Det ligger ofta närmare den verklighet som många församlingar runtom i landet lever med.

Bortom tidigare motsättningar

Finns det en samhörighet bortom 1800-talets motsättning mellan tillhörig av kyrkans tro eller medlem av personlig bekännelse? Den tidigare spänningen mellan folkkyrkan och frikyrkorna är inte längre aktuell. De av staten tilldelade maktstrukturerna får mindre och mindre betydelse, samtidigt som också den påvisbara tron tonas ner. Kanske är det möjligt att svänga pendeln i andra riktningar än mellan den kollektiva tron och individens val?

När vi talar om församlingen används ofta bilder av en kropp med olika delar eller ett träd med många grenar. Dessa bilder leder lätt tanken i en polariserande riktning, antingen är Du en del eller också är Du det inte. Det är då det blir viktigt att allt har gått till enligt den tradition som tolkar praxis. Här betonas exempelvis den personliga tron som en förutsättning för att dopet skall anses rätt utfört. Här blir det viktigt att deltagandet i nattvarden sker i rätt ordning, annars faller de teologiska fundament som de utgår från.

Gemenskap som signum

Men det finns fler bilder som uttrycker en gemenskap där gränserna inte längre markeras, utan eventuella skillnader följer en skala av bristfällighet och fullbordan. Från första Johannesbrevet 1:3 läser vi: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” Är det möjligt att låta dessa betoningar få betydelse i tolkningen av de praktiker vi redan utövar i våra församlingar?

Kyrkan brukar betecknas som en corpus mixtum, en gemenskap av både syndare och helgon in via, på väg mot den fullhet som endast den himmelska gemenskapen med Gud och varandra äger. Dess uppdrag att förkunna frälsningen i ekonomiska, politiska och etniska frågor fullföljs i praktisk tjänst för enskilda, för samhällen och för hela skapelsen. Uppdraget gäller hela skapelsen, även om inte hela skapelsen kommer att nå denna frälsning.

Det är i detta sammanhang vi vill plädera för en fördjupad användning av begreppet gemenskap. Det har en biblisk förankring, det kan relativt enkelt användas inom vår kristna tradition och det motsvarar kravet på tolkning och tillämpning in i vår tid. Det är på något sätt begripligt för alla människor, både de som idag räknar sig som medlemmar i en kyrka och de som inte gör det. Det motsvarar dessutom den erfarenhet många församlingsledare har, att matrikeln sällan motsvarar det trons liv som blir synligt i vardagens arbete i kyrkan eller i den gudstjänstfirande gemenskapens högtider.

De praktiska konsekvenserna av denna teologi återstår ännu att utmejsla, men vi ville föreslå detta som ett avstamp för ett kommande samtal. Med den nya kyrkans betoning av att ”Mötet med Jesus Kristus förvandlar – dig, mig och världen” pekar vi mot centrum och inte mot kyrkans avgränsningar. Skulle vi finna att det finns en ny riktning, bortom statskyrka och frikyrklighet, skulle vi också finna grunden för en helt ”ny” kyrka, en ”Gemenskapskyrka” som i vår egen tid tar avstamp mot de allt viktigare frågorna som vi, tillsammans i vår värld, ännu söker svar på i alltmer växande otålighet.

Teologiska kommittén inom Gemensam Framtid
/genom Hans Andreasson

• Dela