”Heta” lärjungasamtal med familjeterapeuten

Publicerat 

Det är varmt, väldigt varmt. Termometern visar på närmare 40 grader. Vi försöker förgäves hitta en plats som är liiite svalare. I kyrkan är det alldeles för varmt. Under kyrkan lite bättre. I en sala – ett bambugolv under ett bambutak – på en kulle kommer den svaga vinden åt bäst. Framför mig har jag fjorton underbara människor – den yngsta är 24 år, den äldsta är 43. De kommer från olika pwokarenförsamlingar, och träffas fyra gånger om året – en vecka varje gång, i två år – i en lärljungaskola. De är vanliga församlingsmedlemmar, som vill lära känna Jesus mer. De vill fördjupa sina bibelkunskaper, och utforska hur de kan berätta för andra om sin tro.

Ulrika på väg upp i de thailänskabergen 

Det är varmt, väldigt varmt. Vi är i en by med väldigt begränsad elektricitet, så det finns ingen fläkt och ingen luftkonditionering. Och den svaga bris som då och då ger lite lättnad från den kvava värmen, kommer inte riktigt åt där vi befinner oss mellan bergen. Dammet yr runt våra fötter när vi går runt i byn (för att inte tala om när jag körde dit). De efterlängtade regnen har ännu inte kommit. Men mitt i hettan och dammet känns det verkligen inte svårt att se Jesus. Smutsig, varm, trött, hungrig. Där vi sitter på golvet, femton stycken, och tillsammans föreställer oss att Jesus är mitt ibland oss, att han lyssnar till våra samtal både nu och när vi samtalar med människor i våra hemmiljöer, känns närheten till Jesus väldigt verklig.

Vi pratar om vad människor brottas med, och hur Jesus vill vara en del av våra liv. ”Vad är det vanligaste problemet i människors liv?”, frågar jag. ”Att män och kvinnor inte förstår varandra”, blir det gemensamma svaret. Jag nickar, och tänker – som familjeterapeut – att det känner jag ju igen. ”Du förstår”, säger en kvinna, ”min man vill inte gärna hjälpa till, speciellt inte med det han tänker är ”lätta” sysslor, kvinnosysslor. Jag bad honom tvätta några plagg, men det kunde han inte tänka sig att göra. Men då kom jag på att samla ihop en hel säck med smutstvätt – då blev det ju helt plötsligt en ”tung” syssla, och då satte han igång!”  Vi skrattar alla hjärtligt. Jag har alltid beundrat kvinnors påhittighet. Karenkvinnorna är inget undantag. Vi kvinnor kan vara rätt finurliga!

Vi tränar på att ha själavårdande samtal och att ge andlig vägledning. Vi tränar på att stå på scen, att våga ta plats, att våga tro att jag har något att säga. Vi tränar på att känna vad vi känner och uttrycka det med ord och bilder. Vi tränar på att lyssna till den helige ande, och att se vad Jesus vill göra i människors liv. Vi lyssnar till och berättar bibelberättelser för varandra. Svetten rinner, vi fläktar oss med anteckningsböckerna, vi dricker vatten och vilar middag. Några har gått ut gymnasiet, andra har knappt gått i skola alls. Några har många frågor, andra är tysta. Men alla längtar efter mer av Jesus. Det är coolt. Mitt i värmen är det väldigt coolt. Och även om det är väldigt skönt att efter några dagar sätta mig i min luftkonditionerade bil och damma hem igen, så är jag så tacksam att vi tillsammans får längta efter mer av Jesus – mitt i livets hetta och damm.

 

Ulrika Ernvik

Missionär för Equmeniakyrkan i Thailand

Klicka här om du är intresserad av att veta mer om hur du kan besöka familjen Ernviks och det arbete de är involverade i Thailand.