Lindgrens – missionärer i Kongo Kinshasa

Familjen Lindgren har varit i Kimpese, Kongo Kinshasa sedan sommaren 2016.

Observera

Denna text publicerades första gången den 28 oktober, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

lindgrens_1_700

Ladda ned pdf

 

Vi har ofta känt oss ensamma och isolerade

För ett år sedan träffade vi familjen Lindgren som var i sluttampen av sina förberedelser för att åka ut som missionärer till Demokratiska Republiken Kongo. Nu har det gått ett år och Julia, Johan, med barnen Gösta och Åke bor och arbetar i Kimpese.

”Även om vi båda har erfarenhet av att leva utomlands var det svårt för oss att föreställa oss hur det skulle vara här i Kongo innan vi kom hit. En anledning till detta är nog att våra tidigare erfarenheter av att leva utomlands var från innan vi själva var föräldrar. Även om vi hade ett hum om hur det skulle vara fick vi lite av en chock. Människor har verkligen en tuff vardag på grund av fattigdomen. I början var vår son Åke sjuk under några veckor och det bidrog såklart till en tuff start med mycket oro. Nu funkar livet bra. Barnen trivs och har många vänner. Det finns barn i nästan alla grannhus och de leker ute flera timmar varje dag.

För oss vuxna har det varit ganska svårt. Vi har ofta känt oss ensamma och isolerade. Samtidigt är många människor vi möter varma och härliga! Yrkesmässigt har det verkligen tagit tid att börja förstå hur saker och ting fungerar. Förutsättningarna är så fruktansvärt olika mellan Sverige och Kongo. Detta kanske blir allra tydligast på sjukhuset där förutsättningarna är helt annorlunda än hemma. När det toppas med vissa kommunikationssvårigheter (språken) och kulturella skillnader kan man säga att det varit allt annat än lätt. Det är egentligen först nu den senaste tiden efter åtta och en halv månad som det börjar kännas som vi kan bidra litegrann i våra arbetsuppgifter.”

lindgrens_3_720

Familjen Lindgren bor i staden Kimpese som ligger dryga 20 mil på största vägen från huvudstaden Kinshasa. Johan och Julia beskriver den stora vägen ”som en sliten svensk landsväg”. Centrum i Kimpese är uppbyggt kring den stora vägen utmed vilken folk säljer sina varor.

I Kimpese finns det stora sjukhuset IME där Julia arbetar och BCPAD, en organisation för samhällsutveckling för en av våra samarbetskyrkor i landet. Det är där Johan arbetar.

”I Sverige har jag både arbetat kliniskt och administrativt inom sjukvården. Jag jobbade tills nyligen kliniskt här på sjukhuset och då jag ibland hade idéer om hur man skulle kunna göra annorlunda var min upplevelse att man inte var så intresserad. Här kände jag att jag inte hamnade rätt. Nu arbetar jag sedan en månad med sjuksköterskeledningen vilket jag tycker är betydligt roligare. Jag får chans att finnas med på hela sjukhuset och kan framföra mina frågor och idéer på ett annat sätt.”, berättar Julia.

”Utöver det att Julia arbetar på sjukhuset och jag med stöd till ledningen på BCPAD så har vi just börjat jobba med sociala aktiviteter på idrottscentret Gothia.”, flikar Johan in.

För ett år sedan ställde vi ett antal frågor till Julia och Johan. De handlade bland annat om förväntningar och farhågor.

Johan och Julia berättar lite om det som har gått lättare än vad de hade tänkt: ”Vi uppskattar väldigt mycket att barnen trivs så bra. Framförallt Gösta som är äldre skulle vi säga är friare här än hemma. Ibland ser vi honom knappt då han alltid har bråttom ut till kompisarna. Vi uppskattar också väldigt mycket vår matmor som snabbt blivit en del av familjen. Det är inte självklart att det ska kännas bra att ha någon annan hemma hos sig, men faktum är att det har funkat över förväntan. Det känns också väldigt lyxigt att få vara så pass mycket med barnen. Vi har mycket tid för varandra som familj.

Det som varit jobbigt är bland annat att vi ofta har tyckt att vi är för ensamma. Det har varit svårt att riktigt komma nära någon. Vi har så helt olika referensramar och även om det kan vara trevligt och man kan småprata när man möts så känns det svårt att komma längre. Det är såklart också en utmaning att leva någonstans där i stort sett alla andra har svårt att få dagen att gå ihop. Som de enda västerlänningarna här har vi oftast alla blickar på oss och får ständigt höra att det ropas på oss. Många ber om pengar och det är det ibland svårt veta hur man ska hantera.”

”Jag tycker det är fascinerande att se vilken styrka det finns i människor. Många får bokstavligen ta dagen som den kommer vad gäller levebrödet. Man kämpar på för saker som vi i Sverige tar för givet. Exempelvis är barnens skolgång något som inte alla har råd med. Sjukvård är också för de flesta svårt att finansiera och man kan behöva avstå från en nödvändig behandling. Andra har knappt mat för dagen. Ändå möts de flesta i kyrkan på söndagen och där finns en sådan glädje!”, berättar Julia.
Johan och Julia avslutar med att säga: ”Något annat som påverkar alla som bor i det här landet just nu är det politiska läget som inte är bra. Det val som enligt konstitutionen ska hållas i höst tycks av allt att döma inte bli av när det ska och vad som nu ska hända i landet är väldigt oklart. Som en följd av detta kommer vi faktiskt att tillfälligt åka hem till Sverige i december. Det känns bra att vi kan göra det, men samtidigt så tänker vi på de människor vi känner här som inte har någon annanstans att ta vägen. Vi ber att det ska hålla sig lugnt!”

lindgrens_4_720

Fler berättelser