Missionären: Se barnen!

Publicerat 
Ulrika Ernvik, själv missionärsbarn, undervisar om Third Culture Kids och möter missionärsbarn över hela världen.

Att vara barn i en missionärsfamilj innebär en lite annorlunda uppväxt jämförts med många andra barn, en uppväxt som ofta består av många uppbrott, många avsked och ständig anpassning till nya situationer och kulturer. Det är inget unikt för missionärsbarn. I hela världen finns fullt av Third Culture Kids – barn som kommer från en kultur, bor i en annan kultur, och mitt i detta skapar sig sin egen kultur. I de flesta vanliga skolklasser i Sverige finns ett antal barn med denna erfarenhet. Men för 140 år sedan, när de svenska samfunden började skicka ut missionärer till missionsfält runtom i världen, kom barnen hem med unika erfarenheter. Många fick uppleva hur en förälder eller syskon dog, och många missionärsbarn lämnades i Sverige när föräldrar åkte ut för en ny arbetsperiod – för att få en god skolgång och leva under mer hälsosamma förhållanden. De slapp många sjukdomar. Men att som barn växa upp utan sina föräldrar kan ge andra sår. Sedan dess har situationen för missionärsbarnen förändrats på många sätt. De flesta bor nu med sina föräldrar åtminstone upp till tonåren. Risken för sjukdomar är betydligt lägre och tillgängligheten till god sjukvård betydligt bättre. Men utmaningen att anpassa sig, få nya vänner, och hitta en tillhörighet i livet finns kvar.

Antalet missionärsfamiljer som sänds ut från Sverige har minskat. Men i andra länder ökar det. I Korea räknar man t ex med att kyrkorna tillsammans har ansvar för 18 000 missionärsbarn, antingen ute i olika länder, eller hemma i Korea för en kortare tid. Kunskapen om barns behov är generellt hög i Sverige, och det finns också en medvetenhet om att missionärsbarn har speciella utmaningar och därför speciella behov – en kunskap och medvetenhet som saknas i många länder som nu sänder ut missionärsfamiljer. Och även i Sverige tappar vi ibland barnfokus. Föräldrarnas anställning och deras anpassningsprocess kommer ofta först – deras röster är liksom lättare att höra.

Ulrika undervisar under missionärskonferensen om förändring

Det är åttio år sedan min pappas morbror och moster lämnade sin son i Sverige för att återvända till Kongo för en ny arbetsperiod. Sonen träffade aldrig mer sin mamma, och det tog åtta år tills han såg sin pappa nästa gång. Det är fyrtio år sedan jag som 13-åring lämnade Kongo som missionärsbarn, och jag har sedan dess inte haft möjlighet att resa tillbaka. Det är drygt tjugo år sedan jag kom till Thailand tillsammans med Otto och de fyra barn vi då hade. Sedan tio år har jag som familjeterapeut arbetat i princip heltid med att stötta missionärsbarn och deras föräldrar. Missionärsbarn från hela världen, med föräldrar som arbetar runt om i hela världen. Små 3-4 åringar, skolbarn och tonåringar, och vuxna i alla åldrar som en gång var missionärsbarn. Jag har gråtit med många som saknar sina vänner. Jag har känt knuten i magen när de berättat om sin första dag i en ny skola. Jag har skrattat med dem åt alla tokigheter och alla härliga stunder de fått uppleva. Många gånger har jag blivit arg, över att vuxna inte sett hur barnen kämpat. Jag har hjälpt föräldrar att förstå att barnen kämpar lika mycket – om inte mer – som de för att anpassa sig, lära sig språk och få vänner. Jag har utbildat missionsorganisationer hur de kan förbereda familjer för utresa, följa upp att de har det bra under utlandsperiod, och hjälpa dem att hitta hem när det är dags för återresa. Jag har haft samtal med barn och föräldrar som upplevt svåra och hemska situationer, vi har lekt oss igenom vad som hände, ritat bilder av hur det kändes och föreställt oss hur trygga människor kommit för att skydda och hjälpa. Jag har lett hundratals familjer på vandringen över förändringsbron, som hjälper oss att förstå vad som händer med oss i tider av förändring. Mitt i allt detta har jag också fått hjälpa föräldrar från många olika kulturer att se att bestraffning av olika slag inte hjälper barn att bli de kloka, mogna vuxna de hoppas att de ska bli, men att barn behöver – som Astrid Lindgren sa: ” …. kärlek, kärlek och ännu mera kärlek, sen ordnar sig resten.” Jag har utvecklat utbildningsmaterial för hur vi kan bättre förstå barn, och vad barn behöver för att bearbeta trauman. Jag har proklamerat att barn inte får göra läxor mer än max två timmar per dag, och att de faktiskt behöver sova. Jag har utvecklat retreater för barn och vuxna som är på väg att eller nyss har flyttat, och förberedelsematerial för studenter som är på väg att flytta tillbaka till sitt passland.

Missionärer kan inte fungera i sina liv och arbete om inte familjen och barnen mår bra. Som missionärsbarn, missionär och familjeterapeut har jag fått en alldeles unik möjlighet att stötta hundratals missionärsfamiljer, som tack vare våra samtal, de aktiviteter vi gjort tillsammans och de råd de fått, blivit fungerande familjer som kommit i funktion i sina sammanhang. En del familjer har fått avbryta sina perioder för att barn och vuxna haft behov som inte kunnat mötas i arbetslandet. Jag har många gånger sett mig som barnens advokat, som ställer in fokus på barnen och höjer deras röst. Något som många fler barn skulle behöva. Alla de barn som kommer till Sverige från krig och andra svåra förhållanden. Alla de barn som växer upp i Sverige med föräldrar som kämpar på olika sätt. Alla barn som försöker hänga med i den stress som vi vuxna skapar. Barn till föräldrar som arbetar i församlingsarbete, med alla de utmaningar det ger en familj. Equmeniakyrkan och dess modersamfund har en lång tradition av att se barnen och deras behov, både i Sverige och internationellt. Det är en tradition vi ska värna om. Låt oss tillsammans utforska hur vi nära och långt borta kan se barnen, lyssna till dem, ge dem utrymme att leka och få sina behov mötta.  Gud ledde mig till missionärsbarnen. Vilka barn leder Gud dig till?

 

Ulrika Ernvik

Socionom och legitimerad psykoterapeut

Missionär för Equmeniakyrkan