Stora skillnader i Kongo-Brazzaville
Kontrasterna i Kongo-Brazzaville är tydliga och långt skarpare än i Sverige. Avståndet mellan rikedom och fattigdom är enormt. Ett exempel är hotellreklam inför Alla hjärtans dag: middag för två för 2210 kronor – mer än vad en genomsnittlig månadslön i landet uppgår till.
Exploatering och ekonomisk orättvisa
Skillnaden mellan vad rika länder tjänar på landets naturresurser och vad landet får tillbaka i form av bistånd är ännu större. I januari rapporterades att ett norskt oljebolag tjänat omkring 750 miljoner kronor på att utvinna olja i Kongo Brazzaville. Många företag, som detta, anklagas för att muta lokala makthavare i stället för att betala skatter som hade kunnat gynna befolkningen. Följden blir omfattande arbetslöshet och fortsatt fattigdom.
När fattigdom splittrar familjer
Fattigdomen leder alltför ofta till att föräldrar lämnar bort sina barn till barnhem i tron att det är bättre för dem. Många biståndsgivare bidrar omedvetet till detta genom att stödja institutioner i stället för att hjälpa barn att bo kvar i sina familjer och verka för mer rättvisa levnadsvillkor. Barnhem drivs ofta av personer utan kunskap om barns behov, och många barn far illa. Att växa upp på institution ökar risken för bland annat psykisk ohälsa, stigmatisering och utanförskap.
En global verklighet
I världen bor enligt organisationen Hopes and homes omkring 5,4 miljoner barn på barnhem – men cirka 80 % har en familj som skulle kunna ta hand om dem om rätt stöd fanns.
Många föräldrar pressas att lämna bort sina barn under förevändningar om trygghet, utbildning eller skydd från fattigdom. Detta är falska löften, och ingen ska behöva byta sin familj för sin framtid. Barnhem används av myndigheter som ett enkelt sätt att hantera barn som har svårigheter. Samtidigt är det lätt att samla in pengar till denna typ av verksamhet, vilket gör att den fortsätter växa trots dess negativa konsekvenser.
Förklaringar till varför man fortsätter stödja barnhem är många: att situationen var annorlunda när verksamheten startade, brist på uppföljning, okunskap om missförhållanden eller en ambition att låta lokal personal styra utan pekpinnar från bidragsgivare.
Equmeniakyrkans ansvar och förändringsarbete
Equmeniakyrkan har i 30 år stöttat ett barnhem i Brazzaville, där jag arbetat ett par dagar i veckan de senaste fyra månaderna. Jag har upptäckt att verksamheten brister på flera punkter i förhållande till barnkonventionen. Nu arbetar vi aktivt för att förändra detta.
Fokus framöver är att: stärka kontakten mellan barn och deras familjer, möjliggöra hemflytt när det går och utbilda personalen i barns behov. Målet är att barnen får växa upp i en kärleksfull och trygg miljö. Vi har öven tagit hjälp av en organsiation som arbetar bland annat i Rwanda med att barn på barnhem ska kunna flytta hem.
Min förhoppning är att detta också ska leda till en översyn av liknande verksamheter som riktar sig till barn och som Equmeniakyrkan ger stöd till. Equmeniakyrkan tar situationen på allvar och samarbetar med den lokala kyrkan för att hitta hållbara lösningar. Att som europé lyfta brister i lokala arbetssätt är en svår balansgång, men barnens bästa måste alltid komma först.
