”Många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först.”(Matt 19:30) Jag hoppas att detta bibelord gäller de barn och unga jag möter på kyrkans hiv‑klinik. Jag känner också en enorm tacksamhet över att det finns mediciner som gör att hiv-smittade idag kan leva.
”Jag visste inte ens varför jag tog tabletterna.”
Malangi är tjugo år och går första året på ekonomiprogrammet i gymnasiet. Hennes väg dit har varit allt annat än rak. När hon skulle börja högstadiet fanns det ingen skola i byn där hennes föräldrar bodde, så hon flyttade till sin moster i huvudstaden. Mostern gav henne tabletter varje dag och följde henne till sjukhuset – men ingen förklarade varför medicinen var så viktig.
När Malangi var sexton år förändrades allt. Hennes moster dog plötsligt, och ingen gav Malangi några tabletter. Först ett år senare, när hon själv blev allt sjukare, sökte hon på egen hand upp samma klinik som mostern brukat ta henne till. Där fick hon beskedet: hon levde med hiv, och hon kunde få behandling. Idag är hon tacksam över stödet från kyrkans klinik – kanske mer än hon någonsin kunnat uttrycka.
En smitta från barndomen, men inte från hemmet
Malangi smittades som spädbarn, troligen under en sjukhusvistelse när hon var svårt sjuk. En blodtransfusion eller smutsiga nålar var den troligaste orsaken. Ingen annan i hennes familj bär på hiv – något som både lett till lättnad och till ensamhet.
När hemligheten blev allas angelägenhet
En dag berättade hon sin hemlighet för sin bästa vän. Det skulle hon inte ha gjort. Vännen förde det vidare och snart visste hela skolan. Eleverna började undvika henne, drog sig undan om hon rört något, och behandlade henne som om hon var farlig.
Till sist tog Malangi mod till sig och gick till rektorn. Han ingrep och markerade att elevernas beteende inte var acceptabelt. Situationen blev något bättre – men långt ifrån bra. Till slut fick hon och rektorn enas om att hon skulle undervisas hemifrån och bara komma till skolan för att skriva prov. Nästa läsår bytte hon skola. Hon säger att det kommer dröja länge innan hon vågar berätta för någon igen.
En ung entreprenör som kämpar för sin framtid
För att ha råd att studera startade Malangi ett litet företag där hon säljer sandaler på avbetalning, men många betalar inte tillbaka. Nu saknar hon pengar för att köpa in nya varor. När vi ses är hon hungrig; jag bjuder på lunch och hon sparar hälften för att kunna äta senare.
Hon bor hos kusiner i stan och åker hem till sina föräldrar under loven – men annars klarar hon sin försörjning helt på egen hand. Hennes mål är tydligt: hon tänker inte ge upp sin utbildning.
André och en mammas berättelse om rädsla, skuld och oväntad hoppfullhet
André är fjorton år. Jag möter honom tillsammans med hans mamma och ber henne berätta om den tid när hon fick veta att både hon och André hade hiv. Hon suckar djupt innan hon börjar tala.
När André bara var några månader gammal började hon själv må allt sämre. Hon tappade vikt, fick utslag och orkade allt mindre. Till slut blev både hon och den lille André inlagda på sjukhus. Där fick de beskedet att de båda bar på hiv.
Hon berättar att hon i den stunden trodde att livet var slut. Hon såg framför sig en plågsam, långsam och skamfylld död. Men verkligheten blev en annan. På kliniken fick hon behandling och stöd, och hon säger att hon idag ”fått livet tillbaka”.
Tacksamheten över det som en gång var otänkbart
Tack vare behandlingarna – som hon får kostnadsfritt – blev hon friskare. Hon har dessutom fått ett barn till, ett syskon till André, som inte har hiv. Det är för henne ett mirakel. Både hon och André har följt sin behandling noggrant. Deras prover har sedan en tid varit negativa, vilket betyder att virusnivån i blodet är så låg att den inte går att upptäcka. De måste fortsätta med medicinen, men nu när värdet är lågt räcker det med en enda tablett om dagen.
Ett hopp som fortsätter växa
Barnen och ungdomarna på kyrkans hiv‑klinik bär på mer än sina medicinska journaler. De bär på berättelser om förlust, styrka, skam, mod, stigma och framför allt – en orubblig vilja att leva. Kanske är det just dessa ”sista” Jesus talar om och kanske ska de en dag bli först.
Varma hälsningar
Pernilla Franklin
