När verkligheten kommer nära.

Jag predikade om den kämpande tron för några söndagar sedan. Det var i en av våra större församlingar och eftersom Vasaloppet låg i veckan efteråt tyckte jag att kopplingen kunde funka. Predikade därför kring backarna i Evertsberg och om att våga lita till Gud, höja blicken och fortsätta framåt, även om du inte ser målet just nu. Mötesledare var Rimon, föreståndare i den arabiska gruppen som möts i samma kyrka och tillsammans med de båda församlingarna firade vi nattvard. Därefter var det dags för förbönsstund, där vi lyfte fram församlingens förböner som man brukar göra.

Det var sedan det hände.

Rimon med den ödmjuka rösten, harklade sig och bad oss också om hjälp med att be för hans hemstad som i samma vecka hade blivit ockuperad av ISIS och där män och pojkar hade kidnappats och förts bort. Vänner, släktingar till Rimon och hans familj. Människor som lever med övertygelsen om en god Gud och en Jesus som räddar. Människor som riskerar livet för denna övertygelse. Människor av kött och blod, vänner till Rimon som stod 20 cm ifrån mig. Inte bara siffror i en notis i tidningen, de har namn, de kramade sina barn i början av veckan, nu vet ingen var de är. Och Vasaloppet blir en ganska blek bild av den kämpande tron…

Jag begär inte att du skall ta dessa människor till ditt hjärta, men jag ber att du idag när du läser detta, tar med dem i dina böner och ber om beskydd, befrielse och att de åter skall få sitta och äta frukost i sitt eget hem och krama sina barn innan natten kommer.

Mikael Nilsson

• Dela