Påsk i dödens skugga

Berg i norra Ecuador

Påsken i Sverige har alltid haft sin speciella inramning av liv, då den sammanfaller med vårens manifestationer av grönska och återfödelse. Jag hör till dem som inte kan hålla mig borta från det inlägget i mina påskpredikningar, kanske för att jag spenderat de flesta påskar och vårar runt ekvatorn de senaste 20 åren. När jag väl är hemma i Sverige blir det en så stark bild för mig, en känsla som bubblande fyller mig, påskens koppling till liv och uppståndelse i själva naturen.

Nu plötsligt får vi fira påsk med en inramning av död, en kollektiv rädsla och utsatthet för coronapandemin som påverkar allt. Påskdramats tunga bit, döden, har kommit närmre vår vardag. Inte så att människor inte alltid har dött, men nu fylls alla nyhetsflöden av hotet om död, inte bara långt därborta, i krigen, i de utsatta områden som är så långt ifrån oss. Nu kliver döden närmre, och hotar oss, våra föräldrar, mormor och morfar, dem vi älskar.

Kanske blir då påskens budskap viktigare än någonsin. Starkare än döden är livet. Den uppståndelse som Bibeln beskriver är det hopp kyrkan klamrar sig fast vid, har alltid gjort, kommer alltid att göra. Hur mörkt och tungt det än blir, hur hopplöst och svart allt är, så kommer uppståndelsen morgon och den tomma graven.

Gud har en förmåga att låta de mest tunga och sorgliga händelser komma till användning för hans syften och förvandlande kraft. Korset är det självklara exemplet, det brutala avrättningsredskap som idag är symbol för liv. På samma sätt anar vi att den pandemi som nu så brutalt piskar världen också kan användas av Gud. Trots all smärta som inte kan ses som Guds vilja så kan mänskligheten välja att leva vackrare utifrån det vi är med om. Att våga se vad som är viktigast, att våga ta beslut som gynnar vår gemenskap, våra familjer, vår miljö.

Vänner i Ecuador fyller sociala medier med lovsång, med delande av andakter, med en stenhård tro på att Guds nåd och kärlek är större än allt som hotar. Situationen för dem blir mer dramatisk än hos oss, för trots att corona inte förskonar någon utifrån etnicitet eller ekonomisk nivå så drabbas de fattiga alltid hårdast. Alla de som till kvällsmat äter det som dagens aktiviteter har inbringat står nu inför en katastrof, antagligen mycket värre än smittan i sig. Men lovsången fyller de olika digitala plattformarna, inte i tacksamhet för att allt är bra, utan i tacksamhet för att Jesus är större och dödens makt är bruten.

“Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” Joh 11:25-26

Petter Hermansson,
missionär i Ecuador, just nu strandsatt i Sverige.