Pingstliljans paradox

pingstlilja

I söndags, på pingstdagen, höll Katarina Barrling en krönika i God morgon Världen, P1s veckomagasin. https://sverigesradio.se/artikel/det-digitala-motet-och-sagan-om-narcissus-och-pingstliljan. Hon resonerade kring det paradoxala i att pingstliljan fått bli just pingstens blomma. Det har visserligen sin förklaring, eftersom den i alla fall vissa år blommar just till pingst.  

Pingst är, menade Barrling, jämfört med andra högtider den med minst konkreta kopplingar. Det finns inga pingstgranar eller pingstris. Jämfört med jul, påsk och kristi himmelsfärd har pingstens berättelser väldigt lite fokus på Jesus kropp. De handlar istället om det icke-fysiska, anden som en gåva till lärjungarna, en närvaro utan kropp. 

Pingstliljan å andra sidan kan påminna om överdrivet fokus på det kroppsliga. Dess latinska namn är Narcissus poeticus. Den blir därmed förknippad med den blomma som i grekisk mytologi påminner om Narcissus, en övernaturligt vacker yngling som blev så förälskad i sin egen spegelbild att han dog av längtan efter detta ouppnåeliga. När han tog sitt sista andetag stod den vita narcissen, pingstliljan, där.  

Det är en spännande paradox Barrling gör mig uppmärksam på. Inte visste jag att pingstliljan bar på så många utmaningar och så mycket tröst. Ju mer jag tänker på det, desto mer gör mig pingstliljan uppmärksam på, inte parallellen, utan kontrasten, frigörelsen, pingsten kommer med från självupptagenheten. Liksom i Jerusalem, när Anden föll, kan det  surra av många olika språk och åsikter runt oss. Om jag istället för att själv bli allt mer högljudd försöker lyssna efter en gemensam ton, något i de andras erfarenheter som angår oss alla, vad hör jag då? Anden är Hjälparen. Vad händer med mina möjligheter när jag slutar stirra mig blind på mina egna förmågor, om jag öppnar för att ta emot hjälp? På pingstdagen föds kyrkan. Ser jag hur mycket mer gemenskapen är än individen ensam?  

Sofia Camnerin konstaterar i sin bok När larmet tystnar hörs tonen (som många av oss läser just nu som del av ”Equmeniakyrkan läser”) att den fråga vi i vår del av världen så ofta ställer till varandra: ”Hur mår du?” egentligen är en ganska märklig fråga. Hon skriver: ”Om vi hade varit autonoma, oberoende av andra och de sammanhang vi lever i, så kunde frågan ha varit relevant. Om frågan däremot innefattar livsvillkoren vi alla är bundna av skulle den inte träffa, då svaret skulle behöva bli: ”Isarna håller på att smälta”, ”Vi har inte fått regn på hela sommaren”, ”Tyfonen är på väg”, ”Barnen dör i flyktinglägren”. För världens ursprungsfolk går det inte att skilja ut sig själv från gemenskapen och inte heller gemenskapen från jorden. Många av världens folkgrupper har inte ens ett ord för ”jag”.” (Camnerin 2020 s 120) 

Pingstliljan kommer för mig från och med nu på riktigt vara en vän i pingstid. Med sina vita kronblad påminna mig om fred och frid. Dess rödorangea mitt får väcka min längtan efter glöden, kärleken som inte ger upp. Den stora löken tala om att vara rotad, hämta näring under ytan. Att pingstliljor gärna växer tillsammans hjälper mig se att gemenskapen är större än individen. Så går jag med Narcissus poeticus från jag-mig-mitt till vi-oss-vårt. Och pingstliljan hjälper mig på ett alldeles särskilt sätt förstå att Anden som befriar mig från självupptagenhet till samhörighet, den möter mig i gemenskapen inte bara med mänskligheten utan med hela skapelsen.  

Jenny Dobers