Tänk att en dag kanske få kroka arm med änglar, hjältar, ja, hela himlens härskara i lovsång och tillbedjan. Är det ens möjligt att tänka så? Jag har svårt att ta in den dimensionen. Men min själ får lova Herren nu, idag. Vad som sker i himlarymderna är ogripbart. Och så ska det få vara. Tills vi en dag kliver in i den stora kören av tillbedjan och häpnar över att rösten håller, sjunger med och vem vet, kanske till och med överraskar med en stämma som sticker i väg i himlarymderna, vild och vacker.
Jag vill alltid tänka att det som väntar är bättre än jag någonsin kan fantisera om. Men jag vill inte heller mitt i de villkor som är nu, glömma att tillbe. Min röst kan vara svag och undrande i vissa tider och starkare i andra. Men utan tillbedjan går en viktig dimension av hopp förlorad. Det trotsiga hoppet tränger igenom det mest kompakta mörker och når längre än vi kan räkna ut. Trotsigt sjunger jag med i den kör som fortsätter sjunga. Min själ får lova Herren, i tron på att hela skapelsen en dag ska stämma in i lovsången. Även min röst, som gör sina tappra försök att hålla tonen. Också när orden vill ta slut och sorgen över tillståndet i världen försvagar rösten. Så lova Herren, min själ.
