Vilka välsignade ord att få avsluta det här Psaltaråret i. Tänk att få bottna i bönen om trygghet, förtröstan och tacksamhet till Gud som varit med från första stund och som i alla lägen är klippan och borgen dit vi kan fly.
Det finns ett stråk av förtröstan genom hela Psaltaren som vittnar om att Gud bär våra liv, oavsett med- eller motgångar. Som vittnar om att Gud är en gud vi kan få ropa till både på berget och i dalen. Han tål att skrikas på, ifrågasättas och prövas. På samma sätt kan vi oavsett sinnesstämning få lovsjunga, hylla och jubla inför Herren och där erfara hur våra hjärtans oro får vändas i frid.
Det finns en djup sanning i Psaltarens texter om att vi oavsett omständigheter kan få rikta vår blick mot Herren och i den bönen och överlåtelsen kalibrera om våra liv. Där får vi hjälp att ta emot friden och nåden, där hittar vi kampglöd och styrka, och i Gudstillvändheten kan vi få bottna i vår egen identitet. Ta emot att vi är Guds barn. Älskade, väntade, och alltid inför hans ansikte.
Psaltaren bär böner, sånger och berättar om att Gud är trofast oavsett vad vi som människor går igenom. Han står stadigt, han ÄR godhet och när stormarna kommer har han den famn vi gång på gång får falla i. Vilket löfte att få avsluta det här året i och påbörja ett nytt. För oavsett om det gångna året inte alls blev som du hoppades eller precis det du drömde gick Gud med. Och även om vi inte har någon aning om vad det kommande året ska innehålla vilar våra dagar i Herrens händer.
För Gud är trofast. Han är klippan där våra fötter får fäste och borgen där vi finner skydd. Låt oss sjunga Herrens lov.
