Denna skärtorsdag läser vi psalm 111. Den börjar så vackert, för psalmisten inleder med att själv tacka Herren, för att sedan direkt placera sig i gemenskap med andra. Ja, redan i den första versen finner vi den vackra och enligt mig – om jag skall vara personlig – dessutom nödvändiga kombinationen av egen tro, egna böner, en egen relation med Gud och samtidigt vilan, tryggheten och styrkan i att dela tron med andra.
Kristen tro och andlighet har aldrig varit och kommer aldrig bli ”ensam tillsammans med Gud är stark”. Nej, tron är något vi bär tillsammans. Vi har alla vår egen tro, vi ber alla våra egna böner. Vi har alla vår egen relation med Gud samtidigt som tron faktiskt bärs av oss alla som kyrka. Att inte bära tron själv utan ha relationer med andra troende är något som vi gång på gång blir påminda om i såväl Psaltaren som evangelierna.
Jesus själv bad ju lärjungarna att hålla honom sällskap (vilket de lyckades med sådär) när han i ångest förberedde sig för att möta all världens mörker och ondska. Och utan att gå händelserna alltför mycket i förväg, så var just relationer något som upptog Jesu sinne även när han mötte just detta mörker och denna ondska på korset. Ja, mitt i sitt eget lidande och medan han delade hela världens smärta så hade han ändå fokus på sina närmaste och såg till att den unge Johannes och hans mamma Maria fick trygghet i varandra.
Läser vi sedan vidare i psalmen så fortsätter psalmisten med att beskriva Guds storhet. Och här har vi en ”hemlighet” som går igen i hela Psaltaren, nämligen att tacka och lyfta upp Gud oavsett hur tungt livet ser ut. Sann tro och andlighet är aldrig att förneka det jobbiga och smärtsamma, nej, sann tro och andlighet är snarare att byta perspektiv. Det som verkar helt mörkt, hopplöst och meningslöst kan plötsligt fyllas med och ljus, hopp och få mening när vi lyfter blicken och ser saker från Guds större perspektiv.
