Jag behövde trippelkolla om detta verkligen var rätt psaltarpsalm för söndagen då vi minns och hedrar de som lidit och lider för sin tro. De andra bibeltexterna denna söndag talar om nöd och förföljelser. Psalm 46 sjunger om Gud som tillflykt och hjälp, om att inte behöva vara rädd, utan leva i glädjen i Gud mitt i kaos och vacklande tider.
Hur går det ihop? I stor ödmjukhet inför dem vars liv gör förfärligt ont, tänker jag: kanske ändå att detta är nyckeln till att överleva livet när det inte blir som vi hoppades. Om jag övar på att se på Guds godhet och nåd mitt i det trasiga och såriga kommer det att göra något med mig och min livs resa, hur skumpig den än är.
För några år sedan reste jag och två herrar till Serbien för att försöka stödja de romer vi hade hjälparbete med. Läget där var på alla plan värre än vi befarat. Konflikter mellan de troende. Maktkamp i församlingen. Pengar som stulits, pengar som försnillats. Arbetslöshet. Konkurser.
Varje gång vi reste mellan de olika byarna sjönk två av oss ihop i bilen. Detta var övermäktigt. Hur skulle något alls kunna bli väl? Men den tredje, han satte sig varje gång vid ratten och sjöng för full hals: ”Han är min sång och min glädje, han är min Herre och Gud, Jesus i dina händer jag vilar till livets slut” och andra glada lovsånger i samma stil. Först verkade det ärligt talat knasigt. Inte var det läge för glada lovsånger där och då?
Men vi kunde inte låta bli att sjunga med. Efter några mil landade sångerna i oss. Sanningen är ju, att hur komplicerade och tuffa situationerna än är, så finns Gud mitt i detta. Han känner till allt, han känner alla. Mer än någon annan bryr sig Gud om hur det blir för varenda en av dessa människor.
Vi åkte hem med många frågetecken. Men jag lärde mig en visdom för livet. Det spelar roll att sjunga lovsång också i kaos. Det finns en kraft i tillbedjan som gör skillnad. I sången ”Hallelujah anyway” formulerar Rend Collective detta så starkt. När mitt liv krasar, sätter jag på denna låt på repeat:
Jag ska finna ett sätt att prisa dig från botten av mitt brustna hjärta. Jag vill hellre tända en tändsticka än förbanna mörkret.
Jag ska hitta ett sätt att tacka dig även om bitterheten är verklig och hård för jag chansar hellre på hoppet, än ger upp. Jag är inte redo att låta mörkret segra.
Även om min gryning aldrig gryr,
även om det aldrig vänder för mig ska jag sjunga lovsång till dig.
Även om mina drömmar smulas sönder, vad som än händer ska mitt hjärta
säga Halleluja på nåt sätt.
Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg.
(egen översättning)
Skriven av: Britta Bolmenäs
