Kom till ro, min själ. Ibland behöver vi tala lugnande till vår egen själ. Särskilt i tider när det är för mycket som känns osäkert eller när vi råkar ut för svårigheter som känns övermäktiga. När omvärlden är orolig och vi inte vet vad vi kan göra för att hjälpa. Kom till ro, min själ. Det är som att ta sig själv i famnen och hålla om en stund. Några lugna andetag.
En sång eller en psalm kan vagga själen till ro. Säkert har du haft någon sång som du gärna lyssnat på eller sjungit när du behövt hjälp? Musiken sitter ofta djupt i minnet och hela kroppen minns. Sånger kan påminna oss om att vi själva eller andra har varit i mörkret förut och att det, trots allt, fanns en väg igenom. Där var en hand som sträcktes ut, någon visade väg till fast mark. Steg för steg kom vi vidare. Vi var inte övergivna.
Den här psalmen har en parallell i Jesaja 38:1–20 där kung Hiskia tackar Gud och ber efter en svår sjukdom som vänt. Det kan ibland vara svårt att veta hur vi ska tala med varandra om Guds godhet och vilja att rädda oss när livet är svårt. Vad händer om det inte blir bra, vad säger vi då? Är det kanske bättre att vara tyst?
Jag tror att vi ännu behöver de här berättelserna om vändningen. De kan ge oss kraft att fortsätta. Vi behöver tillsammans få syn på att Gud inte överger oss, oavsett hur livet är. Vi behöver få tro att vi är kvar i Guds omsorg också när livstråden brister. Vi får öva oss i att bli lyhörda för vad vi kan dela med varandra, vad som är gott och bygger upp.
En kvinna berättade nyligen om hur hennes liv vänt efter svårt missbruk. Hon var tydlig med att säga att allt inte blev enkelt, att livet fortsatte att vara utmanande. Men det fanns hos henne en erfarenhet av att få fast mark under fötterna som gjorde stor skillnad, minnet av ett möte som förvandlade. Hennes glädje över att ”få vandra inför Herren i de levandes länder” väckte livsglädje också i mig.
