Lovsång, tillbedjan, att rikta sin tacksamhet mot Gud är en av de bästa vägarna till glädje. Det bor en märklig kraft i förundran och lovsång. Ibland tänker vi att lovsång hänger ihop med det goda livet. Psaltaren tar oss bryskt ur den tanken. Den sjunger om motgångar, hemskheter och allt det vi vill slippa. Ändå: trots allt och mitt i allt stiger lovsången.
Jag älskar vers 12: ”Vi gick genom eld och genom vatten, men du förde oss ut i frihet.” Det är sanningen om livet och Gud. Livet är vad det är. Vi lever i tåredalen mellan Eden och Evigheten. Här är det trasigt. Vi går genom eld och vatten. Ibland nästan drunknar vi. Men mitt i det trasiga har Gud gjort en reva där hans nåd och ljus och frihet sträcks emot oss. Den friheten är inte beroende av yttre omständigheter. Paulus brev från fängelser ekar av lovsång. Friheten kan finnas också i den sjuka kroppen, också i det krossade hjärtat, på flykten och i fängelset. Att Gud bevarar oss vid liv (vers 9) betyder inte att ett jordiskt liv varar för evigt. Det betyder att evigheten bor i oss. Det betyder att det kan blomma också i dödsskuggans dal.
När jag var ung köpte jag en pocketbok som påverkar mig sedan dess. Det är den dagbok och de brev Etty Hillesum, född 1914, började skriva 1941. Etty var en ung intellektuell judinna i Amsterdam. Märkligt nog är det mitt under nazismens våldtäkt av Europa som lär hon känna Gud. I förtvivlans tid blir Gud hennes allt. Därför tar hon inte möjligheterna hon erbjuds att flytta till USA. Istället deporteras hon och hennes föräldrar och syskon till koncentrationslägret Wester Boork. Där vill hon vara för att kunna sprida ljus och vänlighet mitt i det vidriga. Hennes dagbok återfanns och blev en bok. Från 1942 är dagboken en enda lång bön till Gud. Från helvetets förgårdar skriver hon om ljuset, friheten, tacksamheten i Gud.
I ett brev till vännen Tilde skriver Etty i augusti 1943: ”Jag är fruktansvärt trött och trodde inte jag hade nåt att skriva om. Men när jag vilade på min brits fick jag plötsligt lust att skriva dessa ord i min dagbok. Nu skickar jag det till dig. Jag skrev: ‘Du har gjort mig så rik, o Gud, låt mig få dela din skönhet med öppna händer. Mitt liv har blivit en oavbruten dialog med dig, o Gud, en underbar dialog. Ibland när jag står i ett hörn av lägret, med fötterna planterade på din jord, ögonen lyfta mot Din himmel, då rinner ibland tårarna ned över mitt ansikte, tårar av djup rörelse och tacksamhet. Även på natten, när jag ligger på min bädd och vilar i dig, o Gud, rinner tacksamhetens tårar nedför mina kinder och det är min bön. Jag har varit fruktansvärt trött i många dagar. Jag utmanar dig inte, o Gud, mitt liv är ett enda stort samtal med dig. Jag blir nog aldrig den stora författare jag ville bli, men jag är redan trygg i dig, Gud. Jag försöker skriva korta berättelser, men de slutar alltid med ett enda ord: Gud. Det säger allt och det behövs inget mer. All min kreativitet översätts till inre dialog med dig, Gud. Det är som att jag hela tiden samlar inre rikedomar. Det finns så många mirakel i en människas liv. Mitt eget liv är en enda lång serie av inre mirakel och det är så härligt att få säga det till någon igen.’”
Etty gasades ihjäl i Auschwitz den 30 november 1943, 29 år gammal. Från godsfinkan mot gaskammaren kastade hon ut ett kort med texten: ”Uppbrottet kom plötsligt. De tog oss alla (dvs hela familjen). Vi lämnade lägret sjungande.”
Så kan bara den leva genom livets skönhet och förfärligheter som övat sitt hjärta i tacksamhet. Så kan bara den dö, som odlat tacksamhet också i den magraste jord livet kan ge. Också vi får låta Gud föra oss ut i den frihet som ingen annan än han kan ge. Kanske blir Etty också din förebild i det. Hon är min förebild både i att öva tacksamhet och att dela den med dem hon möter. Vad kan du vara tacksam för idag? Med vem kan du dela den tacksamheten?
Skriven av: Britta Bolmenäs
