”Det är tur att kyrkkaffet ligger så nära gudstjänsten så några kommer” sa en församlingsmedlem med glimten i ögat. Men det ligger också en visdom i detta lite torra konstaterande. Gemenskapen vid fikaborden är för många minst lika viktig som gudstjänsten. Särskilt när vännerna med åren blir färre. Men hur bra är vi på det sociala? Hur bra är frikyrkorna på vad som brukar vara ett av dess tydliga kännetecken – gemenskap?
Många skulle säga bra, mycket bra för där har jag mina bästa vänner. Kärlekens sociala betydelse för församlingen är biblisk (1 Joh 4.7) och när jag själv ser tillbaka på olika församlingar jag tillhört så har jag goda vänner från alla. Det är som om vänskapen påminner om ett evigt liv, den bara fortsätter. Här skulle vi kunna stanna och säga: tack och lov för gemenskap som räcker oändligt!
Men tänker jag, vi bör också vara ärliga med att församlingarna har sociala brister. Kyrkor är i samhällsperspektiv komplexa arbetsplatser där det inte så sällan är svårt att räcka till. Ideella men också tillfälliga besökare kan ibland känna sig utanför. En berättelse som återkommer är när en ny besökare sätter sig vid ett kaffebord efter gudstjänsten. De regelbundna besökarna tar för vana att sätta sig vid borden de brukar sitta vid, och besökaren förblir ensam. Om någon kommer så är det för att låna en av stolarna till ”sitt” bord.
Här kan vi stanna upp i tanken lite, och ställa några frågor. Vad säger detta om församlingens sociala kompetens? Skulle du själv återvända om det var du som satt där vid kaffebordet? Och hur kan vi bli bättre, ja mer närvarande och lyhörda i olika relationer?
Ytterligare ett exempel är detta: När vi sitter och samtalar vid borden kan det ibland vara svårt att få en syl i vädret. Får jag in en mening om ett sommarminne, som exempelvis hur härligt det var med en dag i kanoten, så hakar gärna någon på och berättar om en liknande paddeltur, gärna bättre dessutom. Istället för att låta mig berätta färdigt. Att lyssna in, avvakta och vänta på rätt tillfälle kallas dialog. Och jag tänker att om nya skall känna sig välkomna i våra församlingar behöver vi generellt bli bättre på att lyssna. Eller som det sägs ibland, vi har en mun och två öron. Tänk om nya besökare gör erfarenheten att bli sedda, lyssnade på och tagna på allvar. Känna sig värdefulla. Efter ett tag efterfrågade och rent av eftertraktade. Kanske skulle dom då känna att här finns en gemenskap som är en av de största gåvorna i livet, en gåva av reell karaktär som bär ända in i det eviga.
Anders Jonåker
Equmeniakyrkan Stockholm
