Tid att summera
Publicerat 19 mars, 2010
Observera
Denna text publicerades första gången den 19 mars, 2010. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Fredag eftermiddag. Snart fastebön i grekisk-katolska kyrkan i Damaskus, som är vår näst sista programpunkt. I morgon förmiddag möter vi värdarna för sista gången för att summera och prata om framtida relationer. Det har varit en högst innehållsrik vecka, och utifrån Sveriges Kristna Råds perspektiv tycker jag det har varit mycket meningsfullt. ”Att lära kanna varandra på djupet” är SKRs målsättning under pågående period, och vi har fått möjlighet att lära känna den syrisk-ortodoxa kyrkan på djupet, och självklart också varandra – som man gör på resande fot. Man blir liksom en patrull, som stödjer och utmanar varandra. Vid flera tillfällen har vi samtalat om migration och integration, utifrån syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige och utifrån den akuta situation som är både i Sverige och Syrien angående flyktingar från Irak. Vi får inte tystna. Vi får inte slå oss till ro. Kampen för människors värdighet och välkomnande av främlingen hör till kyrkas väsen. Det är orättfärdigt att splittra familjer. Det är orättfärdigt att människor utsatts för hot, tortyr och blir dödade för sin tro.
Det snurrar i huvudet av alla möten. President, stormufti, patriarker, flyktingar och svenska präststudenter. Ananias hus och fönstret där Paulus sänktes ner i en korg, och raka gatan. Dåtid och nutid. Österland och västerland. Kristna och muslimer. Och allt är mänskligt liv. Som flera talare sa vid onsdagens seminarier: ”we are all created by God.” det är en bra utgångspunkt för dialog.
I går blev jag lite smått utskälld för att jag är kvinna och präst. Dessutom utan täckt huvud och utan strumpor. Det var obehagligt. Och anmärkningen kom från en nunna. Därför kändes det som en upprättelse när vi senare mötte patriarken i syrisk-ortodoxa kyrkan som höll ett speciellt tal om vikten av att respektera kvinnor som ämbetsbärare i traditioner, och om samhällen som gör det. Men så hade han en liten släkting på tre år som sprang ut och in i det högtidliga audiensrummet med en plastbytta på huvudet. Sånt tror jag hjälper till att behålla perspektiv. Ärkebiskop Benjamin i Södertälje betonade också i utvärderingen betydelsen av att kvinnor funnits med i delegationen. Sånt värmer! Det har också – inte helt oväntat – varit intressant att vara baptist i delegationen. Baptister i Mellanöstern ses som suspekta i de traditionella kyrkorna, kanske inte helt utan grund, och kanske, kanske, kan det bättra på lokalekumeniken att en baptist suttit ned i audiensrummen. Man kan ju hoppas.
Och jag vet att under tiden jag har levt här, har diskussionen gått varm hemma i Sverige om det nya kyrkosamfundets namn. Och det är som det ska, tänker jag. Härligt med den kreativitet och det engagemang som finns! Nog är det innehållet som egentligen betyder något, och ett ”blekt” namn kan man fylla med innehåll. Men låt oss be Gud om vägledning också i detta.
Karin Wiborn, ur Baptistbloggen
