Den här veckan har varit annorlunda mot vår vanliga vardag i Brazzaville och vi har bytt ut storstad mot landsbygd. Vi har följt med en grupp inom kyrkan som arbetar med att stärka ursprungsbefolkningens rättigheter i området mellan Dolisie och gränsen till Gabon. Vi bor i EECs annex i Tsimba men besöker även andra byar i närheten.
Dans och déjà vu
Första kvällen besökte vi en by där vi bjöds med att delta i traditionell dans och det är otroligt vad musik kan hjälpa till att förena människor över språkliga barriärer. Det fanns många likheter mellan de byar med ursprungsbefolkning vi besökt i Guatemala med liknande dofter, människoöden och utmaningar.
Makloube I Kongo
Eftersom kursen, som gruppen vi följer med håller i, hålls på Kituba erbjöd jag mig att ingå i matlagningsteamet bestående både av kvinnor från ursprungsbefolkningen och av bantufolket. De sa att de ville att jag skulle lära dem några maträtter och det var en utmaning att laga något vegetariskt utan mjölkprodukter, utan kryddor, utan skärbrädor och över öppen eld. Det blev äggröra med tomat, lök och vitkål till frukost och makloube, en palestinsk rätt med grönsaker och ris, till lunch. Den blev dock tämligen misslyckad och långt ifrån den fantastiska rätt jag minns från Palestina.
Matlagningstips
Jag lärde mig samtidigt att laga ozei, en sorts gröna blad som vi repade och hackade fint, med lokala miniauberginer. Ett bra tips var att koka frukterna för att därefter lätt kunna dra av skalet. Ozein skulle först kokas och sedan tvättas noga så att allt kokvattnet försvann. Vi hackade lök och vitlök och fräste upp i olja och rörde i miniauberginerna och bladen.
Språkbarriärer
Att laga mat tillsammans var en bra aktivitet när vi inte talar samma språk. Jag försökte med Google translate men kvinnorna kunde inte läsa och när jag försökte läsa texten på kituba förstod ingen. Som tur var kunde en tjej i byn som just tagit studenten hjälpa mig att tolka.
En ovälkommen gäst
Hela matlagningsprojektet höll dock på att krascha när en get från byn råkat komma in i rummet där vi förvarade maten och hann trampa runt så att det var nersmetade bananer på torrvarorna och stora bett i ignamklumparna. Ignam är en rotfrukt som jag sett fram emot att prova och som väl var kunde jag skära bort de tuggade ytorna och rädda det mesta.
Missionshistoria
Kyrkans fina gästrum är byggda i tegel som är vanligt i Kongo, inte minst på missionsstationerna. Vi hade ett möte med borgmästaren i byn och jag frågade honom vad hållbart bistånd är enligt honom och han svarade att utbildning alltid är bäst eftersom ett barn som lärt sig läsa alltid kommer att ha kvar den kunskapen. Han la till att även utbildningen i rättigheter är en positiv insats. Han ville ha slut på bistånd där mottagaren bara blir en konsument av saker.
Borgmästaren avslutade med att säga att det bästa som svenska missionärer bidragit med var att lära kongoleserna att tillverka tegel av material som finns på plats. Idag finns det många som fortsatt tillverka tegel och det är bra att bygga med.
Om någon kan berätta om vem som tog hit kunskapen vore det mycket intressant att få veta mer om.
Här är fler bilder på det härliga matlagningsteamet:
Varma hälsningar från Pernilla Franklin
