Utveckling kräver långsiktig planering, tålamod och samråd med målgruppen

Observera

Denna text publicerades första gången den 14 januari, 2011. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

På vinterkonferensen igår möte jag Carin Hemmati, pastor i den mångkulturella församlingen Hallundakyrkan/Svenska Missionskyrkan. Carin hade med sig ett brev från grundskolan Ntoto-Ndombe i CEC/Luozi -församling i Kongo Kinshasa; brevet som hon just hade fått. Carin ville ha min hjälp med översättning av brevet till svenska.

När vi tillsammans satt och läste brevet såg vi det underbara och fina kortet Ntoto-Ndombes skolan hade skickat till Hallundakyrkan. Kortet visar människornas engagemang och brevet beskriver grundligt det stora arbetet eleverna, lärarna, föräldrarna och hela samhället gör för att någon gång kunna få en egen skollokal i Luozi. En dröm och en strävan att få komma till mål!

Processen är lång och jobbig: från idén att bygga en skollokal, planering i olika former, tillverkning av röda/hårda tegelstenar, anskaffning av pengar och material till att äntligen börja bygga skollokalen. Detta tar tid och energi!

Målsättningen med allt vi gör borde vara att stärka individens självkänsla och bidra till en förbättring av levnadsvillkoren för människor i världen samt främja utveckling i samhället. Det ger fler styrkan att ta tag i sin situation på samma sätt som Hallundakyrkans vänskola, Ntoto-Ndombe i Luozi.

På samma sätt som Ntoto-Ndombe-skolan kräver även stora projekt och program mycket tid och tålamod. Det tog till exempel fyra år för Evangeliska samfundet, CEC i Kongo Kinshasa att planera sitt femåriga utvecklingsprogram för fattigdomsbekämpning. Målsättningen med programmet är att stärka individer och grupper inom det civila samhället, skydda och återskapa miljön och öka målgruppens inkomster, minska sjuk- och dödstalen och förbättra förhållandena inom undervisningsområdet.

Lärdomar från tidigare insatser och landets nya strategi för fattigdomsbekämpning (DRSP) gav CEC möjlighet att kanalisera insatserna i ett program i stället för att bedriva en mängd projekt utan gemensamt mål. Redan under planeringen var en hörnsten att arbeta för och med målgruppen. Programmet skulle också arbeta för att stärka befolkningens kapacitet med målsättning att förmå staten att ta sitt ansvar och därmed göra det möjligt för CEC att så småningom och gradvis dra sig ur denna typ av uppgifter.

Målbestämningen kräver stark vilja, mod, engagemang, passion, uthållighet, delaktighet, resurser och ett effektivt genomförande av aktiviteterna för att lyckas. Bara den som håller ut till slut skall bli räddad.

Slutet är bättre än början och tålamod bättre än högmod, eller hur!