I söndags kom vi till Quito, Ecuadors huvudstad som ligger i Anderna. Höjden kändes direkt, andningen blev svårare och huvudet lite snurrigare. Vi börjar sakta men säkert vänja oss både vid höjdskillnaden och tidsskillnaden.
Tid är ett så märkligt begrepp. Ester vaknade första natten och hon kunde verkligen inte tro att det fortfarande var natt. Vi fick gå upp och titta ut i fönstret. Då gick hon tillbaka till sängen med kommentaren, ”ena lungan vill sova, men den andra vill gå upp”. Men redan nu sover barnen mycket bättre, kroppen vänjer sig snabbt. Samtidigt som vi låtit kroppen ställa om sig till tiden här har vi på dagarna försökt lösa olika praktiska saker. Det har gått ovanligt bra och vi har känt Guds ledning i vår frustration över hur annorlunda systemet fungerar här. Men vi är så tacksamma för alla människor vi mött som hittat omvägar för att vi ska få tillexempel bankkonto och mobilabonnemang. Tiden under dagarna har gått så fort samtidigt som man på kvällen känt att dagen varit obeskrivligt lång. Tid är ett märkligt begrepp.
Idag är det röd dag, det är ”9 de octubre” Guayaquils självständighets dag. Så idag passar vi nog på att ladda batterierna lite, gå till lekplatsen i Carolina parken. En stor park mitt i stan där människor promenerar, umgås med familjen eller passar på att ta en picknick. Imorgon ska vi till Unga vuxna läger i Santo Domingo. Det ska bli kul att få lära känna ungdomsorganisationen JPE, Jovenes del Pacto del Ecuador. På söndag återvänder vi till Quito för att fortsätta med pappersarbete och praktiska saker en bit in i nästa vecka.
