Lägergården ligger på landet, en stor gård med sovsalar, kyrksal och matsal. Den ligger vackert i naturen bredvid en flod. Veckan före påsk åkte vi på årsmöte för IPEE (Förbundskyrkan i Ecuador).
Det blev en lång resa till Santo Domingo, med många stopp på grund av vägarbeten. Men till slut kom vi fram. Första dygnet hölls ett extra insatt möte för pastorerna i samfundet. Det var ett möte för att diskutera olika utmaningar och riktlinjer inom Förbundskyrkan. Bland annat talades det om utmaningen att endast pastorer och församlingsledare får dela ut nattvarden. För att bli församlingsledare måste man gå igenom en lång process både i den lokala församlingen och med pastorsrådet i Förbundskyrkan.
Många församlingar har inte någon församlingsledare utan en äldste. Äldsten kan vara teologiutbildad men ändå inte utsedd av pastorsrådet till att bli pastor eller församlingsledare. Detta är ett problem för många församlingar, då de enbart kan fira nattvard när de har besök av en pastor eller församlingsledare. Även andra delar av församlingslivet blir lidande. Därför diskuterades olika lösningar och även hur processen för att bli församlingsledare kan bli tydligare. Inga beslut fattades, utan arbetet ska fortsätta i regionerna och sedan tas upp igen.
På fredagen började årsmötet. Under flera år har kyrkan haft en ledning som misskött vissa delar, och fler saker har nu kommit till ytan. Det är en väldigt stor process att ställa allt till rätta, men den nya ledningen, som suttit i två år, har arbetat med detta. Ordföranden Christian Sani blev omvald för att fortsätta arbetet.
När årsmötet började kunde man nästan ta på oron i luften – det var en tung stämning och många känslor. Under dagarna som gick, och när man valde att gå rättfärdighetens väg även om det innebär rättsprocesser, kunde man känna att stämningen förändrades. Sista dagen fanns det en gemensam framtidstro: ett hopp om att oavsett vad som händer kommer kyrkan stå enad inför orättvisor och oförrätt. Det känns som att detta årsmöte blev precis den vändpunkt som kyrkan behövde mitt i en svår tid som samfund.
Barnen hade också en toppenhelg. Lägergården är en bra plats för dem – mycket utrymme att leka på, en kiosk med god glass som äts flitigt, en flod samt en pool att bada i. De fick dessutom ett kärt återseende med sina kompisar som de träffade på pastorsfamiljernas retreat i november.
När vi var på väg till poolen en sväng på lördagen sa plötsligt Ester:
– ”Nu vet jag vad en missionär är.”
– ”Jaha, vill du berätta?”
– ”En missionär är en person som reser runt på jorden och badar i pooler.”
Så om ni någon gång funderar på vad vi jobbar med som missionärer kan Ester ge er sitt svar.
