Spår av utveckling
Med norskt stöd arbetar vår systerkyrka i Kongo med att stärka ursprungsbefolkningen. Vi fick följa med för att se hur de arbetar.
Längs Mayombeskogen som sträcker sig in i Gabon följde vi järnvägsspåren fem timmar norrut från Dolisie. Det går inga tåg längre men lösa bitar av rälsen kommer till nytta på olika sätt.
Femtio deltagare från fem olika byar där Babongo-folket är i majoritet samlades för en kurs i orten Tsimba. Det var tidigare en station för det franska järnvägs- och timmerföretaget. Nu är spåren överväxta och i stället kör fullastade timmerbilar med jättestockar i skytteltrafik genom byn för export till Kina. Företagets personal är mestadels från Malaysia och någon återbäring tillbaka till lokalsamhället här syns det inte ett spår av.
Regnvatten i spannar
Det kommer ett skyfall och köksgruppen är snabb på att ställa fram spannar för att samla regnvattnet. Det finns ingen brunn och det är annars i ån genom byn som byborna kan hämta vatten.
Den statliga lokala vårdcentralen i byn drivs av fyra sjuksköterskor i två skift och en chef. De arbetar utan lön och får själva stå för verksamhetens utgifter. Utan ström och utan vatten (de får liksom alla andra hämta i floden som de sen får koka) tar de hand om 2-3 patienter om dagen.
När jag besöker vårdcentralen har de precis skickat iväg en föderska (i vår bil) med förlossningsproblem in till sjukhuset i huvudorten. Där är det också mestadels oavlönad personal men de kan utföra kejsarsnitt om det skulle behövas.
Eftersom vårdpersonalen inte får lön behöver de ta ut patientavgifter för vuxna såväl som för barn. En förlossning på vårdcentralen kostar motsvarande 160 kronor och kvinnan som vi körde till sjukhuset får en avgift på minst 1.300 kronor (en bra bit över den lägsta månadslönen i landet) om det blir kejsarsnitt.
Skulden får hon sen betala tillbaka i efterhand genom att sälja maniok. Det finns inget avlönat arbete häromkring om man inte kör timmer. Då kan man tjäna 500 kronor för 14 timmars körning till Dolisie i vardera riktning.
Råvarutillgångens förbannelse
Jag går bedrövad från vårdcentralen. Kostnaden för några enstaka av de många gloriösa banderollerna före, under och efter presidentvalet motsvarar rätt många patienters avgifter på vårdcentralen i Tsimba.
Jag kommer att tänka på teorin om råvarutillgångens förbannelse. Enligt den kan auktoritära ledare i länder med tillgång till råvaror som olja eller timmer lätt fastna för frestelsen att låta inkomster från råvarorna finansiera en stat med en liten klick lojala statstjänstemän, några få större företag och en stark polis och militär samtidigt som vägnät, el och grundläggande samhällsfunktioner försakas.
Situationen i Kongo är givetvis komplex. Det finns goda exempel på engagerade människor som med den decentralisering som är beslutad i landet tillsammans med samarbetspartners som vill Kongo väl borde kunna vända utvecklingen under de kommande åren.
Kurs i rättigheter
Vi huserar i en nybyggd gäststuga och får predika var sin morgongudstjönst kl sex innan kursens första moment varje dag – gemensam frukost. Måltider tillsammans över de etniska eller kulturella gränserna är inte en självklarhet i ett samhälle där ursprungsbefolkningen vittnar om diskriminering och exploatering.
Under tre dagar i skuggan av ett palmbladstak får vi en genomgång av lagstiftning på mestadels Kituba och det lokala språket Pounou. Genom projektet har lagen om ursprungsbefolkningens rättigheter översatts och kompletterats med grafiskt material.
Den lokala skolinspektören och projektledaren går igenom artikel för artikel och det blir stundvis heta känslor när deltagarna beskriver orättvisa situationer eller ger exempel på diskriminering i vardagen.
Rätten till utbildning
En kvinna reser sig och beskriver hur det påverkar henne att hon inte kan läsa eller skriva.
– Det är ingen mening att skaffa mobiltelefon för jag skulle ju inte förstå någonting, vilket leder till skratt och munter stämning innan allvaret sänker sig igen.
– Hur ska vi förmå de föräldrar som inte skickar sina barn till skolan att göra det?”
De delar upp sig i två grupper – män och kvinnor var för sig – för att diskutera hur de kan hantera problemet.
Den tredje och sista kursdagen kommer en polis från Dolisie och berättar hur det går till att göra en anmälan. Regeringens förlängda arm – sous-préfét – är också med under kursen denna tredje dag.
Han tackar varmt för hjälpen när vi meddelar att kvinnan vi hjälpte till sjukhuset kvällen innan hade förlösts med kejsarsnitt och att det hade gått bra. Han deltar också helhjärtat och inlevelsefullt i rollspelet där en kvinna anmäler en man som trakasserar henne sexuellt. Ärendet går hela vägen från byrådet till polisen och vidare till sub-prefekten.
Pernilla och jag har sedan ett långt och intressant samtal med honom om historia och utveckling.
Inläggspaus
Det har varit många känslor under den senaste veckan. Ena dagen bevittnar vi presidentens återinvigning med militärparader, fallskärmshopp och fantastiska budskap om allt det storslagna som presidenten har utfört och kommer att utföra.
Några dagar senare befinner vi oss i ett utmärglat område med övervuxna järnvägsspår, elstolpar utan någon el, vårdcentraler som saknar ström, vatten, betald personal och mediciner, vägar som nästintill bara kan köras av timmerbilarna, barn som dör av diarré.
Samtidigt har vi lyfts av de många mötena med vuxna, ungdomar och barn. Vi har mötts av dans, leenden, sketcher, rollspel och skratt men också av allvarets djup och uttryck av djup frustration. Vi har blivit mottagna på ett fint sätt som vi inte hade kunnat föreställa oss.
Med tanke på hur frustrerade och desperata många människor måste vara är det nästan obehagligt lugnt. Jag tänker att det är tryggt att vi har en bra uppdaterad krisplan. Men nu ska vi till Sverige för att träffa församlingar och delta i missionärskonferens och sen kyrkokonferens i Örebro. Så nästa inlägg planerar vi till någon gång under sommaren när vi är tillbaka i Kongo igen.
Varma hälsningar från Kongo-Brazzaville,
Thomas Franklin
