Vilken värld vill vi leva i – och vilket ansvar har vi för att forma den? Elisabeth Lindgren reflekterar efter en Almedalsvecka fylld av samtal om fred, demokrati, klimat, bistånd och människovärde. Från Visby återvänder frågorna nu till våra lokala sammanhang. I Vårdklockans kyrka blev samhällsdebatten mer än politik – den fick en etisk och existentiell klangbotten.
Högst där uppe, på golvet innanför tornrummet i Vårdklockans kyrka i Visby, låg det gamla vimpelspelet från 2019 i en enda härva. Jag kastade en blick på det. Samtliga färgglada vimplar bar på samma fråga: Vilken värld vill du leva i?
Jag insåg snabbt att mycket har förändrats i världen på sju år. Fortsatte plocka ihop årets material. Nya vimplar. Andra ledord. Men frågan gnagde hela veckan. Likt en molande magvärk.
Demokratin är ytterligare på tillbakagång i världen. Biståndet minskas ännu mer. Människor behöver matkassar i Sverige. Barn ska sättas i fängelse. Fler talar om krig än om fred. Världsledare handskas med makten som om den vore deras egen ägodel. Säkerhetsmässig instabilitet. Eskalerande klimatkris. Fattigdomen ökar. Vi-och-dom-polariseringens vindar blåser hårt.
Mingel, kaffe, mellanrumsmöten och profetisk skärpa
Den som steg över tröskeln till Vårdklockans vackra, varma kyrkorum möttes också i år av kaffedoft. En stunds andrum. Skiftande perspektiv på olika samhällsutmaningar. Vad det är att vara människa i vår tid.
Det unika med seminarierna i Vårdklockans kyrka är inte bara ämnena i sig. Det handlar också om modet att lyfta svåra frågor när institutioner och relationer pressas. Men också om påminnelsen om vårt personliga ansvar att fortsätta borra i frågeställningarna på hemmaplan, när väl Almedalsveckan är över.
När försvarsdebatten på andra scener handlade om NATO-strukturer, försvarsbudgetar, upprustning och vapenleveranser ställdes här frågor om ungas samvete, etiska val och huruvida rätten att vara pacifist går ihop med ansvaret att skydda vårt land. Måste viljan att försvara vårt land automatiskt likställas med en vilja till väpnat våld och vapenanvändning?
Om rädslan är drivkraften snarare än visionen om fred riskerar vår samhälleliga tillit att försvagas. Kyrkans roll är att fortsätta tala om fred, men också om omvändelse. Beredskap. Den inre och den yttre.
Samtidigt som allt fler talar om ”personliga varumärken” analyserades vad som händer med demokratin när engagemang ersätts av följarskap. Kan folkrörelser överleva om de kretsar kring enstaka kändisar i stället för ett gemensamt demokratiskt medskapande?
Och när civilsamhällets utrymme krymper och biståndet alltmer knyts till svensk export och migrationspolitik diskuterades hur vi uthålligt håller fast vid internationell rätt och moraliskt ansvar.
Det delades 60 år av biståndslärdomar och samtalades om lidandet i Israel och Palestina utifrån ett svenskt och juridiskt ansvar.
På världens största demokratiska mötesplats talades det även om ”skymningsläget” i världen. Demokratier monteras sällan ner genom dramatiska statskupper. Förvandlingen sker i stället ofta gradvis. Genom små beslut som förändrar hur lagar tillämpas, hur myndigheter styrs och hur den offentliga makten utövas. Därför måste blicken skärpas i mötet med den Andre.
Vi har alla ett personligt ansvar för att intolerans ska minska och framtidstro ingjutas bland barn och unga. Det öppna samtalet är direkt avgörande för att skapa tillit när demokratin hotas.
Hur skärper vi blicken för detta i våra sammanhang? Hur använder vi den makt vi har? Hur granskar vi våra egna maktbegär? Som individer? I församlingen? Som rörelse?
Efter några dagar kunde man ana en diskrepans mellan en av vimplarnas budskap och partiledarnas löften. Det var som om partiledarna hade glömt samspelet med det globala. Som om vi vänder bort blicken från att det som händer på en plats i världen också påverkar oss här hemma. Förr eller senare. Likt en rekyl. En efter en lovade partiledarna mer pengar till allt och alla. Fokus låg på Sverige. Nästan bara. Då påminde vimplarna trotsigt, i och utanför kyrkan, om att världen aldrig kan delas upp. Vi är alla del av något större. ”Sverige i världen.”
Perspektiven som skapar en etisk och existentiell klangbotten
Det är nog perspektiven – i kombination med valet av ord och begrepp – som bidrar till att det Equmeniakyrkan och Equmenia gör tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer sticker ut. Politiken och samhällsdebatten får plötsligt en existentiell och etisk klangbotten.
”Värna rätten och avslöja orätten” står det i Equmeniakyrkans stadgar. Men orden kan översättas och ändå ha en liknande betydelse i en annan organisation. Oavsett vilka vi var som stod bakom de olika arrangemangen satte vi gemensamt strålkastarljuset på vad som måste göras för att alla ska räknas när ett nytt samhällskontrakt tar form. Det var frågorna och människorna i vår värld som var i fokus. Inte våra egna organisationer.
”Klimat och hållbarhet” var en återkommande tematik under hela Almedalsveckan. Men klimatförändringar handlar inte bara om miljö. Det pågår också en psykologisk och social kris som leder till existentiella frågor. Frågor vi brottas med i livet. Vilka vi än är. Så när aktuella samhällsfrågor kopplas ihop med människosyn, ansvar och maktens frestelser öppnas just den där bärande existentiella klangbotten som alla kan ta med sig hem från Almedalsveckan.
Tillsammans bildas en smältdegel som öppnar för nya informella möten och kunskapsinhämtande.
När kyrksalen blir ett gemensamt vardagsrum
I år var vi 28 organisationer på plats i kyrkan. Vi delade kyrksalen likt ett vardagsrum. Erbjöd 33 olika arrangemang – från måndag kväll till fredag lunch. Seminarier, andakt, gudstjänster och allsång.
Tillsammans bjöd vi in till 1 procent av totalt över 3 200 officiella programpunkter under hela Almedalsveckan. Djärvt och modigt lyftes de ”osynliga”. De som just nu inte har någon lobbyorganisation bakom sig. De som i dag saknar röst. De som i morgon kan vara du eller jag.
Att vara i Almedalen kräver tålmodighet. Ansvar. Långsiktighet som räcker längre än fyraåriga valcykler.
Nyfikenhet och öppenhet
Vi lämnade Visby med en känsla av större öppenhet jämfört med tidigare år. En föraning om att fler vill bryta bubblor. Samverka. Akademi, näringsliv, civilsamhälle, politik och kyrka.
Skönjer vi en längtan efter sanningen bortom spinn och politisk taktik? Börjar vi inse att en levande demokrati kräver intellektuell och moralisk ärlighet? Att sanningen inte handlar om att vinna en debatt utan om att våga se verkligheten som den är – oavsett om det handlar om krympande bistånd, lidandet i Israel och Palestina eller klimatets faktiska tillstånd.
Från Almedalen till församlingen
Det räcker inte med bra samtal i Visby. Equmeniakyrkan och Equmenia måste fortsätta vara en modig profetisk röst. Fortsätta försvara civilsamhällets oberoende. Fortsätta dela hopp. Vi behöver platser där vi kan sörja världens tillstånd tillsammans utan att hamna i uppgivenhet.
Därför har det som sägs och uttalas under Almedalsveckan sin fortsättning i våra lokala föreningar och församlingar. Inte minst i den samverkan vi behöver öppna upp för där vi finns lokalt.
Som församlingar är vi lokala demokratibyggen. Träningsskolor för möten över gränser där vi söker sanningen tillsammans om en hållbar värld för alla. Värdigt liv för alla. En värld för alla. Evangelium åt alla.
Det globala ansvaret för fred, miljö och rättvisa börjar alltid lokalt. I våra språkcaféer. I scoutkårens arbete med barns och ungas längtan efter att värna vår gemensamma värld. I det diakonala stödet till dem som just nu behöver extra stöd och hopp.
Hur vi ser på ”den Andre” kan beskrivas som ett lackmustest för hur vår värld, vårt land och våra vardagskontexter mår.
Frågorna som behandlades i Almedalen finns redan lokalt. Unga som saknar mening, familjer som behöver stöd, människor i migration, äldre i ensamhet. Lokala kulturaktörer, skolor, brottsförebyggande arbete och klimatansvar finns i varenda kommun.
Kroka arm redan i höst om ni inte redan har gjort det – för att gemensamt söka svar på frågan:
Vilken värld vill du och jag leva i?
Men det i sig kräver också att vi på allvar försöker svara på de svåra frågorna. Hur balanserar vi rollen som allmän värdegrundsröst med rollen som samhällsteologisk aktör? Låt det bli höstens stora samtalsämne i din församling.
Av Elisabeth Lindgren, samhällsstrateg och projektledare Almedalsveckan
