Förbön för Israel och Palestina

Enligt vår förbönskalender ber vi särskilt för Israel och Palestina v. 26.

Vi tackar alltid Gud för er alla och nämner er ständigt i våra böner, ty vi tänker på vad ni uträttar i tron, hur ni uppoffrar er i kärleken och hur ni håller ut i hoppet till vår Herre Jesus Kristus inför Gud, vår fader.

1 Tess 1:2-3

Det finns ett gammalt talesätt som säger att det aldrig är ens fel när två träter… Och vi är nog många föräldrar som praktiserat det när vi försökt att lyssna in barnen om vad som egentligen har hänt och försöka hjälpa till att utröna vems fel det var att bråket urartade. Men saken är ju ofta att barnen vet själva och själva kan äga nycklarna till sin konfliktlösning. Utan att vi förstår riktigt hur, så har bråket lagt sig och de leker bredvid varandra på golvet igen. Jag tror att nyckeln i barnets sätt att hantera konflikten ligger i att ett barn – troligen på ett omedvetet, intuitivt plan – ändå kan se sig själv efter konflikten. ”Om vi löser detta kommer vi att ha roligt och leka igen.” Hoppet är en levande verklighet.

Med oss vuxna är det annorlunda. Speciellt konflikter som har pågått i många år och blivit cementerade, konflikter som bryter ner våra relationer. Israel och Palestina är en sådan konflikt som har pendlat mellan hopp och förtvivlan och där läget nu är mer låst än på mycket länge.

Konflikten mellan Israel och Palestina om rätten till land och liv är också en konflikt som de flesta anser sig ha rätten att ha en åsikt om – rätten att veta vem som har rätt och vem som har fel. Det är många – inte minst politiker – som tar på sig ett förmyndarskap och uttalar sig med tvärsäkerhet om konfliktens lösning. Fredsplanen från USA:s president är ett i raden av exempel.

Problemet är att man inte kan arbeta med framtiden utan att också arbeta med hoppet. En framtid utan hopp är ingen framtid. Och för folken i det Heliga landet så handlar det om att kunna leva sida vid sida inom säkra och erkända gränser. Detta är inte möjligt idag varken för israeler eller för palestinier.

Som kyrka har vi ett uppdrag att lyssna till alla röster och speciellt till den vars röst är svag och inte får utrymmer ibland de starkare röster som hörs. Det gör att vi inte kan blunda och täppa för våra öron när människor ropar – inte för att lösa deras konflikt, eller leta rätt och fel – men att åtminstone lyssna till vad de har att säga.

Två av dessa röster hörde jag härom veckan när Bilda anordnade ett webinar med två unga kristna palestinska ungdomar som båda bor i Gamla stan i Jerusalem. Det var inte deras uppgivenhet över att det blivit fler check-points, eller över att kyrkorna alltmer politiseras, eller frustrationen över att inte ha rösträtt i sitt eget födelseland, eller det ökade våldet från bosättarrörelsen och militären under covid-19-pandemin. Nej, det som stannade kvar hos mig var två uttalande som talade om hur hoppet om framtiden mer och mer brutits ned för dem.

”Deras (israelernas min anm.) rädsla rättfärdigar mitt förtryck”
(Their fear justify my oppression.)

”Min rädsla är att vi palestinier aldrig kommer att bli en nation, men istället kommer att förpassas till muséerna.”
(My fear is that we Palestinians do not end up as a nation, but end up in the museums.)

Det som just nu händer med det Heliga land som vi älskar, vördar och värnar är att ett helt folk – och inte minst den kristna minoriteten – förlorat hoppet om en framtid där de kan leva och bo. Den förestående annektering av Västbanken den 1 juli 2020 är inte något slutgiltigt för dessa ungdomar utan något som pågått under en längre tid. Problemet är att det ”abnormala” har blivit normalt och att allt har handlat om anpassning medan Världssamfundet tittar på och kanske har förmågan, men inte viljan till verklig förändring mot en rättvis fred. Equmeniakyrkans kyrkokonferens tog ett beslut 2017 bl a om att fortsätta att be för fred i Israel och Palestina. Gud give att vi inte tröttnar och tappar det hoppet.

Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.

Rom 12:12

Gunilla Ikponmwosa,
Samordnare Mellanöstern

Not: Hela beslutet från Kyrkokonferensen finns här.