Slå på den som ligger
I höstas när vi precis hade kommit till Kongo bevittnade Pernilla hur en skolrektor misshandlade tre flickor med en käpp. Han slog dem hårt medan de låg ner på marken och försökte värja sig. Några lärare kommenterade att det är enda sättet att uppfostra barnen på.
Det bryter dock mot lagen och när vi nu planerar för en sommarskola i Ngabé i augusti och september behöver vi hitta sätt att säkerställa att det inte förekommer våld mot barnen. Hur det går med det berättar vi om i kommande inlägg.
Ojämlikheten har sin egen måttstock
När vi i juni var i Ngabé längs Kongofloden några timmar från Brazzaville fick vi ytterligare ett exempel på hur människor som redan har det svårt trycks ner ännu mer. Skolans lärare får inte lön så i stället organiserar föräldraföreningen insamling till så kallad ”lärarmotivation”. Under flyktingvågen för två år sedan tredubblades ortens befolkning från 5.000 till 15.000.
Men flyktingarna saknade pengar till lärarna. När vi frågar hos de lokala myndigheterna ”Varför är det så få flyktingar som går i skolan?” får vi just svaret att de ju inte betalar till föräldraföreningens insamling. Efter att ha lyckats fly från de oerhörda grymheterna på andra sidan floden är det alltså flyktingarna själva som förväntas betala för att barnen ska få rätt till skolgång.
Nu planerar vi att anlita lokala lärare i Ngabé till en sommarlovsskola under barnens lov. Den lokala skolinspektören är entusiastisk över vårt initiativ och är i full gång med att organisera lärare och studiegrupper om max 20 elever.
Vi behöver visserligen be om att en större förändring ska komma men vi behöver samtidigt agera i det lilla med de möjligheter vi har. Tack till alla som bidrar till vårt arbete på olika sätt.
Likgiltighet för människors utsatthet
Malaria och andra tropiska sjukdomar är vanliga i Kongo. Häromdagen såg jag att en av våra vakter satt och grät. När jag satte mig ner för att fråga hur det var, berättade han att hans tre äldsta studerande vuxna barn var rejält sjuka. De hade varit på sjukhuset och tagit prov. Resultat: tyfoid och malaria.
Om det inte är akut finns behandling med tabletter. Men på det statliga sjukhuset hade hans döttrar i stället ordinerats injektion som är tre gånger så dyrt. Eftersom han inte kunde betala för dem (beloppet motsvarade vad en lärare har i månadslön – de som får lön, dvs) skickades de tre hem tills de kunde betala. En liten ljusglimt (?) i det hela är att de inte missar något i sina studier eftersom universitetets lärare strejkare de inte får sina löner utbetalade. Så det är inga lektioner sedan ett bra tag.
Sjukhuset bedömde alltså att de tre var så pass akut sjuka att de behövde ha den dyra intravenösa behandlingen men ändå skickades de hem. Eller så fick de ordinerat den dyra behandlingen av bara farten.
Berättelsen berörde mig starkt. I Kongo dör i genomsnitt sex personer av malaria varje dag. Det är den femte vanligaste dödsorsaken. Just nu har två av mina tre medarbetare malaria. Kanske såg personalen en möjlighet att tjäna lite extra till sjukhuset, men insåg de vad deras beslut ledde till i mänskligt lidande? Kanske har jag missat något. Men mina sjuka kollegor som har vänt sig till vår systerkyrkas klinik har i stället ordinerats den mycket billigare behandlingen med tabletter.
Sjukvårdsutgifterna i Kongo räcker inte långt – ungefär tre procent av BNP. Det motsvarar ungefär hälften av primärvården i Skåne och är lägre än exempelvis kostnaden för Malmös grundskolor. Tre procent kan också jämföras med ca 11 procent hos flertalet EU-länder och det är bara drygt hälften av vad genomsnittet är för övriga afrikanska länder söder om Sahara.
Förändring på gång?
Presidenten utlovade högtidligt i våras att den statliga budgeten och dess utfall ska kunna följas via internet och att en decentralisering pågår. De jag har nämnt det för menar att det bara är tomma ord. Hur mycket intäkter som genereras av olja, timmer, diamanter, guld och mineraler är inte publikt. IMF har konstaterat att miljardbelopp av oljeintäkter har försvunnit på väg till statskassan.
Ändå har de internationella långivarna fortsatt att låna ut till den kongolesiska staten, nu senast till ren konsumtion, dvs löner. Eftersom staten nu är så högt skuldsatt har dock kreditvärdigheten blivit så pass låg att det blir svårare att få lån eller så räcker Kina ut en ”hjälpande hand”.
Den kongolesiska befolkningen är verkligen uthållig och tålmodig. Vi fick rådet när vi skulle hit att vi behövde utveckla tre grundläggande egenskaper för att klara oss bra i Kongo – tålamod, tålamod och tålamod. Vi lär oss något på den vägen nästan varje dag. Och vi har några spännande månader framför oss men mer om det längre fram.
Vänliga hälsningar från Brazzaville, Thomas
