Hosian…nja

Publicerat 

Änligen advent! Man kan väl inte annat än se fram emot adventstiden; stämningen, ljusen, sångerna, lussebullarna..? Jo. Det kan man. En traditionstyngd tid kan göra det extra uppenbart att verkligheten och drömbilden av tillvaron inte stämmer överens.

”Ropa ut din glädje” uppmanas vi av Sakarjatexten på söndag. Nja, jag vet inte jag, kan jag det? Ropa i glädje? Tveksamt. Det kom just nya rapporter om hur allvarligt hotet om klimatförändringar är. Vi har vänner som kanske, kanske inte utvisas till Afganistan de närmsta veckorna. Just nu genomgår någon en svår skilmässa. För övrigt har jag lovat skriva en text som borde varit klar för länge sedan. Och min lägenhet är ostädad och kommer inte heller i år se ut som på bilderna i ”Jul i Bullerbyn”.

Samtidigt. Med så många smarta forskare, engagerade aktivister och helt vanliga människor som vill förändring finns det faktiskt hopp om förändring för klimatet. Jag möter ständigt enskilda och grupper som engagerar sig för flyktingar – de inspirerar. Det är något särdeles vackert med soluppgångar i november. Jag ser en människa i min närhet komma på fötter och hitta sig själv. Och hinner jag inte baka lussebullar finns det äkta hembakta att köpa i kyrkans basar.

Jag har ett favorit-adventord. Varje år på nytt upptäcker jag hur mycket jag älskar det: Hosianna. Hosiannaropet bär nämligen på en hemlighet. När det först användes, i Psaltaren i Gamla testamentet, var det ett rop på hjälp. Ett ”herre förbarma dig”. Men när människorna utmed vägen till Jerusalem ropade det då Jesus red förbi var det en hyllning, ett hurra. För oss kan det få vara både och. Ett ”Hurra” och ett ”Hjälp” och för den delen allt däremellan på en enda gång. I ”hosianna” blir hurraropet inte ytligt och hjälpropet inte övergivet. Det blir ett sätt att rikta sig till Gud som vill vara del av vår verklighet precis så som den just nu ser ut.

”Hosianna” hjälper mig att faktiskt både hitta och ropa ut min glädje. När smärtan inte behöver förtigas. När kaos får vara ett OK tillstånd för att välkomna advent. När det det välordnade får samsas med oordningen. När goda nyheter får en schysst chans att ta ordentligt med plats och inte förträngas av de dåliga. När jag förstår att Gud kom för att ”förkunna fred” rakt in i allt detta och mycket mer. Då kan jag vara med i lovsången.

Hosianna, välsignad är han som kommer!

Jenny Dobers
regional kyrkoledare