För oss som mötte lovsång i kölvattnet på Jesusrörelse och karismatisk förnyelse kunde en sak kännas enahanda: många sånger handlade om Jesus som kung. Förklaringen var enklare än de teologiska anklagelser som kom. Sångerna översattes ju ofta från engelska, där ”Lord” passar bättre i melodier än ”Herre”. Men spelar det någon roll? Är inte orden synonymer?
Vad är det som händer när vi lovprisar HERREN och samtidigt riktar denna lovsång till Jesus? Det är ämnet för den här artikeln.
De första efterföljarna till Jesus började tillbe honom mycket fort efter uppståndelsen. Mot bakgrund av monoteismen och budordet att inte ha andra gudar vid sidan av HERREN (2 Mos 20:1–3) var det anmärkningsvärt. Jag skriver HERREN med versaler för att markera där ordet motsvarar det heliga gudsnamnet JHWH (Tetragrammaton, de fyra bokstäverna). Det är:
- Det namn som inte får missbrukas (2 Mos 20:7)
- Det namn som Gud uppenbarade för Mose (2 Mos 3:13–14)
- Det namn som han lät bo i sitt tempel (5 Mos 12:11; 1 Kung 8:29)
- Det namn som åkallas i nöd och som räddar (Ps 116:4; Joel 2:32)
- Det namn som Gud själv har lovat ska bli stort bland alla folk (Mal 1:11).
Det anmärkningsvärda är att tillbedjan av Jesus inte kom vid sidan av HERREN — kyrkan tillbad Jesus som HERREN. Larry Hurtado kallar detta en ”binitarisk mutation” inom monoteismens ramar — inte ett brott, utan en omformulering. Och Psaltaren spelade nyckelroll.
Kyrios-bryggan
I Septuaginta (LXX), den grekiska översättningen av Gamla testamentet, användes kyrios som vördnadsfullt substitut för Guds egennamn. När texter där kyrios återger Gudsnamnet senare tillämpas på Jesus, förs han in i det språk som judar använde för Israels Gud. Det är mer laddat än ”herre” i vardaglig mening.
När dessa grekiska texter [LXX] med Tetragrammaton lästes i synagogan, så sa inte läsaren ”Jahvé”. Något annat behövde användas som ersättning för namnet, och det vi ser hos Paulus, oavsett om det i sin tur kommer från nedskrivna eller muntliga källor, är att kyrios användes på dess plats.1 s.
Detta blir explicit när psaltarord om Herren citeras. Ett exempel är Hebreerbrevet 1:10:
Du, Herre, lade i tidens början jordens grund,
och himlarna är dina händers verk.
Det är ett citat från Psaltaren 102:25 (i LXX-versionen, där kyrios återger gudsnamnet). Enligt brevets författare handlar dessa ord om Sonen (1:8), och han har redan etablerat att Sonen är medskapare (1:2).
Detta sätt att använda kyrios om Jesus kommer inte bara från Psaltaren. Romarbrevet 10:13 citerar Joel 2:32: ”var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Den åkallan som Joel talade om riktar Paulus mot Jesus Kristus — det är bön till Jesus, och frälsning som ges av HERREN, Jesus.
Kopplingen mellan HERREN och Jesus berör hela narrativet, från skapelsen till tidens fullbordan. ”HERRENS dag” hos profeterna identifieras med Jesu återkomst i NT. HERREN som dömer världen blir Jesus som världens domare. ”HERREN kommer” (Ps 96:13) blir ”marana ta” — kom Herre Jesus!
Hebreerbrevet går ”all in” på Jesus som HERREN
Ingenstans spelar Psaltaren en tydligare roll för att tala om Jesus än i Hebreerbrevet. Jag nämnde 1:10 ovan, men det är bara en del av ett helt resonemang. Brevet är en tidig text. Tommy Wasserman argumenterar för att det skrevs före templets förstörelse år 70. Han skriver:
Prologen når sin höjdpunkt i 1:4 där det slås fast att Sonen är överlägsen änglarna. Påståendet genom en beviskedja där retoriska frågor varvas med hela sju citat från Gamla testamentet, 1:5–14. — En mäktig bild målas upp av Sonen. Han är upphöjd och gudomlig. — …en av de mest talande beskrivningarna av Jesu gudomliga status i hela Nya Testamentet.2
Författarens målsättning med inledningen är tydlig: att visa att Sonen, Jesus Kristus, är långt mer än alla skapade varelser, oskapad, evig — Gud.
Av de sju gammaltestamentliga citaten som finns i denna inledning kommer fem från Psaltaren:
- Ps 2:7: ”Du är min Son. Jag har fött dig idag.” (v. 5a)
- 2 Sam 7:16: ”Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son.” (v. 5b) — Aldrig har Gud sagt detta om en ängel.
- 5 Mos 32:43, som också Ps 97:7 anspelar på: ”Alla Guds änglar skall hylla honom.” (v. 6)
- Ps 104:4, där det sägs om änglarna: ”Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor.” (v. 7)
- Ps 45:7–8: om Sonen däremot: ”Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira. Du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten. Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar.” (v. 8–9)
- Ps 102:26–28: ” Du, Herre, lade i tidens början jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De skall förgås, men du förblir. — Men du är densamme, dina år har inget slut.” (v. 10–12)
- Ps 110:1: ” Aldrig har han sagt till en ängel: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.” (v. 13)
Beroende på datering är 1:8 kanske ett av de tidigaste vittnesbörden om att Jesus kallas ”gud” i en bibeltext — och det sker i ett GT-citat. Psalmens egen kontext talar om kungen som människa (45:3), men i vers 7 är det ”Gud” som har en evig tron. Det är inte svårt att se hur den kopplades till Jesus. Hela citatet från Psalm 102 förstärker bilden ytterligare. Motiven — tidens början, skapelse av himmel och jord — är ett eko av Bibelns första vers. Sonen kontrasteras med allt skapat och är oföränderlig. Detta ger tyngd åt den ofta citerade versen Heb 13:8: ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.”
Det sista citatet är Psalm 110:1, den mest citerade versen från hela Gamla testamentet. Vi återkommer till den i en senare artikel; här fungerar den som kulmen i raden — och mönstret säger mer än delarna. Bauckham skriver:
I det stora kristologiska avsnittet i Hebreerbrevets första kapitel — där en kedja av sju skriftcitat anförs för att utveckla den fulla innebörden i Psalm 110:1, som avslutar kedjan — utläggs betydelsen av Jesu upphöjelse till Guds högra sida genom att hans överlägsenhet över alla änglarna bevisas. … Om Jesus är överlägsen änglarna och har del i den gudomliga härskarmakten, innebär detta — i ett judiskt monoteistiskt tankesätt — just att han inkluderas i den ende Gudens unika identitet.3
När Jesu storhet har slagits fast på det här viset går författaren vidare: det är livsavgörande att åhörarna tar till sig hans budskap (2:1 och framåt).
Jesu namn är HERRENS namn
Också utanför Hebreerbrevet återkommer mönstret. Efesierbrevet 4:8 citerar Psalm 68:19 — om HERRENS uppstigande på Sinai — och tillämpar det på Kristi himmelsfärd. Där HERREN mottog gåvor i den hebreiska texten ger Jesus dem vidare till sin församling i Paulus tolkning.
Om vi kompletterar Psaltaren med övriga GT finns det fler exempel på detta mönster. En av de mest anmärkningsvärda kopplingarna sker i Filipperbrevet 2:9–11 om att varje knä ska böjas och varje tunga bekänna Jesus som Herre. Det är Jesaja 45 som ekar:
Det finns ingen annan Gud än jag,
ingen trofast Gud som hjälper utom jag.
Vänd er till mig, folk från hela jorden,
så skall ni bli hjälpta.
Jag är Gud, ingen annan finns.Jag svär vid mig själv,
det jag säger är sant,
mitt ord står fast:
För mig skall alla böja knä,
alla skall svära mig trohet.
(Vers 21b – 23)
Hurtado kommentera sambandet:
Det mest slående exemplet på detta är säkerligen Filipperbrevet 2:10–11, som övertar Jesaja 45:23–25 (som ursprungligen förkunnade en universell underordning under Gud) för att skildra den eskatologiska hyllningen av Jesus som Kyrios ’till Gud Faderns ära’. Dessa tillämpningar av gammaltestamentliga Kyrios-texter på Jesus innebär och förutsätter övertygelsen att han på något djupgående sätt är direkt och unikt förbunden med Gud.
Filipperbrevet betonar också att Jesus fått ”det namn som står över alla andra namn” och att alla knän ska böjas ”för Jesu namn”. Inledningsvis skrev jag om budet om inga andra gudar vid sidan av HERREN. Nu kommer vi in på budet om att inte missbruka HERRENS namn — och Paulus menade att han kunde göra detta inom ramen för sin monoteism. Wright beskriver det:
När Paulus säger att Jesus har fått ”det namn som är över alla namn”, så är det namnet det heliga, gudomliga namnet, JHWH självt… Jesus, Messias, är kyrios, är JHWH. — Jesus ska ses som en del av Israels Guds identitet, och vice versa.4
Från tillbedjan av Jesus till tillbedjan genom Jesus
Det skulle vara fel att tro att Jesus bara är föremål för vår lovsång. Han är också den genom vilken vi bär vår lovsång fram till Fadern. Hebreerbrevet 2:12 lägger orden från Psalm 22:23 i Jesu egen mun. Den lidande rättfärdige står mitt bland sina syskon, oss, och sjunger Guds lov:
Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov
Han är den sanne tillbedjaren. Och Hebreerbrevet 13:15 följer upp detta i en praktisk uppmaning:
Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.
Vår lovsång bärs alltså fram genom Sonen, i Anden — trinitarisk lovsång i sin sannaste form (jfr Ef 2:18).
Gordon Fee påpekar att redan Psaltarens egen struktur föregriper detta dubbla mönster: många psalmer talar både till Gud och om Gud, ofta växlande inom samma psalm. När kyrkan sjunger psalmer till och om Jesus gör hon vad Psaltaren förberett.
En blick uppåt och en blick framåt
Tillbaka till frågan från artikelns början: spelar det någon roll om vi sjunger ”kung” eller ”Herre”? Ja. När vi sjunger ”Herre” om Jesus tar vi del i Psaltarens stora rörelse. Vi ber psalmernas böner med Jesus — han som själv är den sanne psalmsångaren.
Jag vill lova HERREN, så länge jag lever,
jag vill lovsjunga Gud, så länge jag är till.
Han är värd, Han är värd, Han är värd vår lovsång.
(Som vi sjöng, inspirerade av Ps 146:2)
I nästa artikel går vi närmare in på just denna gestalt: Jesus som den lidande rättfärdige i Psalm 22, och hur korset blir den plats där psalmens språk fullbordas.
- Gordon D. Fee, Pauline Christology: An Exegetical-Theological Study (Hendrickson Publishers, 2007). Sid. 22. ↩︎
- Wasserman, Med Blicken Fäst På Jesus. Sid. 24, 25, 27. ↩︎
- Bauckham, Jesus and the God of Israel: God Crucified and Other Studies on the New Testament’s Christology of Divine Identity. Sid. 33–34. ↩︎
- N. T. Wright, Paul and the Faithfulness of God (Fortress Press, 2013). Sid. 726, 725. ↩︎
Källor
Bauckham, Richard. Jesus and the God of Israel: God Crucified and Other Studies on the New Testament’s Christology of Divine Identity. Paternoster, 2008. Repr., William B. Eerdmans Publishing Company, 2009.
Fee, Gordon D. Pauline Christology: An Exegetical-Theological Study. Hendrickson Publishers, 2007.
Hurtado, Larry W. How on Earth Did Jesus Become a God? Historical Questions About Earliest Devotion to Jesus. William B. Eerdmans Publishing Company, 2005.
———. Lord Jesus Christ: Devotion to Jesus in Earliest Christianity. William B. Eerdmans Publishing Company, 2003.
Wasserman, Tommy. Med Blicken Fäst På Jesus: Hebreerbrevet. Libris, 2010.
Wright, N. T. Paul and the Faithfulness of God. Fortress Press, 2013.
